Läs senare

Sofia: Kollegan slutar aldrig prata och stjäl tid från oss andra

05 Feb 2010

Vi har arbetslagsmöten i 90 minu­ter en gång i veckan. Därför är det viktigt att använda ­tiden effektivt om man ska hinna med allt. Mötena ska användas till såväl enskilda elevärenden som pedagogiska diskussioner och praktiskt administrativt arbete.

I mitt arbetslag finns en lärare som tar väldigt stor plats när det gäller talutrymme. Det är inte så att hon har mer problem eller är i större behov av stöd än oss andra, men hon ska ändå dryfta sina ärenden så länge att övriga inte får en syl i vädret. Till slut blir det alltid så att de flesta slutar att lyssna. Man kanske tittar ned i bordet och lider, börjar bläddra bland sina papper eller knappa på mobilen.
Till saken hör att hon är en duktig pedagog och att många elever ser fram emot hennes lektioner. Men hon och hennes elever har blivit som en isolerad ö på skolan, eftersom ingen vill samarbeta med henne.
Jag har delvis samma ämnen som hon och vi andra ämnes­kolleger samarbetar väldigt mycket. Men hennes lektioner blir helt annor­lunda och hamnar liksom utanför planeringen.

Det värsta är att det inte hjälper att säga till, vilket både arbetslagsledaren och rektorn har gjort vid olika möten.
Vid en betygskonferens upptog hon nästan hela den utsatta tiden till sina elever genom att gå igenom deras personliga egenskaper och annat som inte hörde dit. När rektorn till slut sa ifrån började hon försvara sig och säga att det är relevant och viktigt det hon talar om, men att hon »aldrig får komma till tals«, trots att hon bevisligen pratar mest av alla.
På arbetslagsmötena har vi haft en lägesrunda där alla får berätta om hur det går med eleverna och hur man upplever sin arbetssituation. Men det har gått så långt att arbetslagsledaren undviker detta för att han vet att rundan fastnar hos henne tills tiden är slut och många måste i väg på lektion.
Så det största problemet är egentligen att hon stjäl arbetstid från oss andra som tvingas sitta och lyssna till hennes problem, som ofta inte har med vår yrkesutövning att göra.

ur Lärarförbundets Magasin