Läs senare

Stärk stödet till elever med funktionshinder 

Nära varannan elev med funktionshinder får inte godkänt i kärnämnena. Dessa elever måste få det stöd de har rätt till, skriver generaldirektör Jan Rocksén. 

27 Sep 2006

Av en enkät riktad till Sveriges samtliga kommuner framgår att av de cirka 46.000 elever med funktionshinder som läser enligt grundskolans läroplan når endast 57 procent godkänt i kärnämnena svenska, engelska och matematik. Det är, som riksrevisor Kjell Larsson skriver till regeringen, ”30 procentenheter lägre än genomsnittligt för grundskolan och därmed en markant avvikelse från ambitionerna bakom en skola för alla”. 
   Bilden stämmer väl överens med det vi inom Specialpedagogiska institutet ser i vårt stödjande arbete med kommunerna. Det är oerhört svårt för kommunerna att tillgodose behoven för de elever det rör sig om. Kunskap saknas i många fall bland lärare om hur man arbetar med elever med funktionshinder. Vi vet också att det finns för få specialpedagoger i flera kommuner. 
   För mig är slutsatsen given. Elever med funktionshinder måste uppmärksammas i skolan och de måste få det stöd som de har rätt till. 
   För att kunna ge stöd måste man först och främst känna till var eleverna finns och dessutom ha de speciella kunskaper som krävs om pedagogiska konsekvenser för varje enskilt funktionshinder. Det är inte rimligt att varje kommun ska kunna upprätthålla den kompetensen. 
   I första hand måste stödet utgå från den personal som dagligen arbetar i skolan. Det handlar om att skaffa sig rätt kunskaper, att söka stöd hos andra och att anpassa gruppstorlekar ibland. Eftersom detta också handlar om resursfördelning är det av stor vikt att rektor på skolan känner till situationen. Den skickligaste pedagogen ska arbeta med de elever som bäst behöver det. 
   Ytterligare en slutsats jag drar av enkätresultatet är att vi inom Specialpedagogiska institutet måste intensifiera våra insatser, nå fler och arbeta än mer med system på en övergripande nivå. Våra insatser rör framför allt elever med grava eller komplexa funktionshinder. De stora grupperna måste kommunerna själva ha kompetens kring för att skillnaden i måluppfyllelse ska minska. Vi måste i stället öka förståelsen för behoven hos beslutsfattare inom skola och förvaltning. 
   Det finns inte någon officiell statistik över antalet elever med funktionshinder. Därigenom finns det inte heller någon statistik över i vilken utsträckning de når målen. En av svårigheterna med att samla in sådana uppgifter är att det kan uppstå definitionsproblem och att det kan uppfattas som kränkande för individen att samla in sådana data. 
   Icke desto mindre finns det elever i våra skolor som har funktionshinder som dövhet, hörselskada, synskada, rörelsehinder och utvecklingsstörning. 
   Dessutom finns det ett stort antal elever som har andra funktionshinder som ibland inte är lika ”synliga” men som kan leda till betydande handikapp i skolsituationen, såsom neurologiskt betingade funktionshinder, läs- och skrivsvårigheter, medicinskt och psykiskt betingade funktionshinder. 

Vi har ett pågående samarbete med forskare för att söka svar på den grundläggande frågan om hur eleverna har det i sin skolmiljö och vilka problem och framgångsfaktorer det finns. Vi undersöker just nu vilken betydelse särskilda undervisningsgrupper har både när det gäller kunskapsmål och känslan av tillhörighet och delaktighet. Vi går också in på enskilda funktionshindergrupper för att med hjälp av forskare ta reda på hur just de har det. Det är en mångfasetterad bild och det finns inga enkla svar som lätt kan sammanfattas i statistik. 
   Kommunen har driftansvar för skolan. Elever i behov av särskilt stöd omnämns i skollagens 2 §: ”I utbildningen skall hänsyn tas till elever i behov av särskilt stöd.” 
   Det finns även skrivningar om särskilt stöd och stödundervisning i både grundskole- och gymnasieskoleförordningen. 
   Jag anser att dessa formuleringar är för allmänt hållna för att ansvar ska kunna utkrävas. 
   Dessa frågor uppmärksammades redan i utredningen ”Från dubbla spår till elevhälsa” som lades fram år 2000. 
   Det är hög tid att se över dessa gamla förordningstexter och att göra dem mer utvärderingsbara. Det kan till exempel inte anses vara ett tillräckligt stöd att den elev som behöver den mest kvalificerade pedagogen får en assistent utan lärarutbildning som pedagogiskt stöd. 
   En sak står klart. Det är mycket som återstår att göra för både stat och kommun innan vi kan säga att vi har uppnått en likvärdig skola för alla elever. 

Fotnot: Den skrivelse som det refereras till är Riksrevisionens skrivelse med tillhörande PM till skolminister Ibrahim Baylan daterad 2006-06-20, diarienummer 31-2005-0233. Klicka här för att läsa skrivelsen (pdf, Riksrevisionen).

JAN ROCKSÉN 
Generaldirektör 
Specialpedagogiska institutet

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin