Läs senare

Tabu att vara rädd i klassrummet

LärarlivDet kan vara svårt att hantera våldsamma och hotfulla elever.
Tre lärare berättar om hur det är att vara rädd på jobbet.

av Niklas Arevik
08 Sep 2017
08 Sep 2017
Illustration: Emma Hanquist

Språkläraren Carina: ”Han hotade att skjuta min familj.”

Jag är språklärare på högstadiet. Eleven är 14 år och kraftigt traumatiserad. Hans mamma blev bortgift som väldigt ung och hann få flera barn innan hon flydde till Sverige. Familjen gick från sitt hemland i Mellanöstern, vilket tog två år. Eleven har synliga skador av misshandel på kroppen, det är ärr överallt.

Han är normalbegåvad men har stora språksvårigheter. Han verkar sakna empatisk förmåga och är hotfull mot övriga elever, många är livrädda. Det räcker med en blick från honom för att en elev ska förstå att han sitter på fel plats och måste flytta på sig. I matsalen sätter han sig och tittar på den som han bestämt ska hämta mat till honom. Om jag bryter in och säger att han måste hämta sin egen mat, så säger den andra eleven ”men jag vill göra det”.

Han går också över gränsen när det gäller fysisk kontakt. Han tvingar sig på andra, alltid pojkar, och ska kramas. Det är på gränsen till sexuella trakasserier.

Han har ingen respekt för kvinnor. Han kan säga saker som ”jag ska knulla sönder dig”, och pratar om våldtäkt på ett sätt som känns helt sjukt. Han har misshandlat en tjej i klassen. Att en kille i den åldern slår en tjej som dessutom är ett huvud kortare är annars mycket ovanligt. Han respekterar bara om någon är större än honom rent fysiskt.

Jag skulle aldrig ta min dotter till skolan. jag vill inte att han ska veta hur hon ser ut.

Han har aldrig slagit mig men vissa tillfällen har jag tänkt att ”nu smäller det”. När jag säger ifrån kan han bli alldeles svart i blicken och säga otroligt grova saker. Som att ”jag ska gå hem och skjuta ned hela din familj”.

Jag skulle aldrig ta min dotter till skolan när han är där. Jag vet inte vad som skulle kunna hända men jag vill helt enkelt inte att han ska veta hur min dotter ser ut.

Resonemanget om honom i arbetslaget utgår bara ifrån: Hur ska vi avlasta den lärare som har ansvar för honom i dag?

Det begränsar vår klass. Vi kan inte ge oss i väg och hitta på roliga saker. Det drabbar övriga elever. Det enda som har gett effekt är att andra elevers föräldrar börjar höra av sig till rektorn och är oroliga.

Mår man så dåligt att man inte alls kan medverka i skolans aktiviteter måste det finnas alternativ. Någon assistent finns det inte pengar till. Nu säger rektorn att hon ska försöka hitta andra lösningar. Eleven skulle behöva någon slags behandlingsskola, men problemet är att en sådan skolform är jättedyr, och eleven hör till en annan kommun. Hans hemkommun vill inte betala.

Jag kommer inte att stå ut ett år till med honom. Om det inte löser sig får jag hitta ett annat jobb. Det kan inte vara okej att en elev sätter skräck i hela skolan.

Högstadieläraren Tina: ”Jag är inte lika tuff som jag var förut.”

Jag har arbetat som lärare i 19 år. Det här hände för några år sedan när jag var gravid. Det uppstod en konflikt med en elev i sjuan som jag kände sedan flera år tillbaka. Eleven hade ritat på en vägg. När jag sa att han måste tvätta väggen blev han arg och började kasta sudd. Det var ingen stor sak, eftersom jag känner eleven. Men bredvid honom i korridoren stod en annan elev som jag inte känner, och som lade sig i. Det är en stor skola. Han sa ”Kom igen, vi sparkar henne i magen, hon är ju gravid.” Det kröp in under skinnet på mig. Jag blev rädd och chockad och sprang därifrån.

Samma natt fick jag förlossningsvärkar, tre månader för tidigt. Halva moderkakan lossnade och jag fick havandeskapsförgiftning. Både jag och mitt barn höll på att dö. Även om eleven inte attackerade mig fysiskt, var det som att jag upplevt det han sagt.

Kom igen, vi sparkar henne i magen, hon är ju gravid.

Resultatet blev att jag födde två månader för tidigt. Jag fick träffa företagsläkare, men fick inget stöd av skolledningen.

När jag kom tillbaka till arbetet ville jag inte träffa eleven. Men skolledningen sa att jag måste kunna hantera det ”som den vuxna” i situationen.

Då hände nästa sak. En annan elev, i nian, slog till mig i matsalen. Den första situationen kom tillbaka direkt och jag drabbades av posttraumatiskt stressyndrom. Jag blev sjukskriven i två månader.

Även om jag nu jobbar som vanligt är jag räddare och inte lika tuff som jag var förut. Jag tänker mig för mer. Om jag skulle hamna i en sådan situation igen vet jag inte vad som skulle hända.

Fritidspedagogen Kent: ”Min vän rådde mig att inte gå tillbaka.”

Jag är pensionerad fritidspedagog, men jobbar extra för att dryga ut pensionen. Jag blev uppringd av biträdande rektor på en skola som sa att de skulle testa ”en ny grej” med en elev som inte kan vara i vanlig klass för att han är så våldsam. Min uppgift var att försöka få honom att sluta slåss. Jag har tidigare arbetat på en resursskola för elever med olika diagnoser och har stor erfarenhet av utagerande barn. När jag fick information av kuratorn första dagen så sa hon: ”Jag lämnar över ett monster till dig.”

Han går i trean men är jättestor, ser ut som att han går i sexan. De första två dagarna gick bra, men den tredje dagen började han putta på mig utan anledning. Eller, anledningen var väl att se hur jag reagerade. När jag sa åt honom att sluta flög han på mig och började slåss på riktigt. Jag var livrädd. Till slut fick jag ned honom på en stol med hjälp av en annan lärare som kommit in i rummet. Eleven skrek ”fuck you!” till mig. Jag var i chock så jag svarade ”fuck you too”. Jag var uppjagad och hjärtat slog hårt. Situationen var fruktansvärt obehaglig.

Jag pratade med en av fritidspedagogerna som sa att det här ofta händer och att han då brukar sjukskriva sig några dagar efteråt. När jag påpekade att det inte verkar riktigt klokt så sa han att ”det bara är så”.

När jag berättade om hela händelsen för biträdande rektorn så sa hon att de var tvungna att anmäla mig för vad jag sagt till eleven. De skulle anmäla mig! Ingenting om att jag skulle göra en arbetsskadeanmälan.

Hon var öppen med att det berodde på föräldrarna, som hade anmält skolan flera gånger tidigare. Sedan fick jag ett telefonnummer jag kunde ringa när han började slåss nästa gång. Hur skulle jag kunna ringa när han pucklar på mig? Jag är pensionär och kan inte försvara mig.

Jag pratade med en vän som också är lärare. Han rådde mig att inte gå tillbaka dit, vilket jag inte heller gjorde.

Jag har jobbat inom skolan i 35 år och har aldrig varit med om något liknande.

Fotnot:

Personerna heter egentligen något annat.

ur Lärarförbundets Magasin