Läs senare

Tänk om jag inte har något grit

av Charlotta Hemlin
18 Okt 2017
18 Okt 2017
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Du är väl en kämpe, säger fysioterapeuten hurtigt för att peppa mig att stå på benen efter en höftledsoperation. Nä, tänk om jag inte är det. Tänk om jag inte har något grit som det pratas så mycket om. När smärtan skär som knivar genom låret finns det inte ett spår av gry eller jävlar anamma i mig och jag vill bara gråta och kasta mig på sängen.

I det ögonblicket har jag förstås inte den amerikanska psykologiprofessorn Angela Duckworth och hennes grit-begrepp i medvetandet. Just då är jag mest förbannad på fysioterapeuten som tvingar mig att stå trots att det gör ont. Det är inte förrän några dagar senare, när värktabletterna inte längre gör mig lika yr, som jag börjar fundera över hur det egentligen står till med min förmåga att kämpa för att nå mina mål. I ärlighetens namn har jag nog ägnat mitt liv mest åt sånt som jag har lätt för och undvikit motgångar i stället för att lära mig av dem.

Tänk dig att det handlar om liv eller död, säger jag för att förmå mig att svinga benet upp i sängen. Men hjärnan låter sig inte luras utan listar i stället ut hur jag kan ta tag i byxbenet och på så sätt slippa undan påfrestning på lårmusklerna. Fusk säger fysioterapeuten och tar bort handtaget ovanför sängen så att jag inte frestas att använda det.

Jag har nog ägnat mitt liv mest åt sånt som jag har lätt för.

När rehabiliteringen fortsätter hemma har jag inte bara professor Duckworth som sällskap utan också den ryske pedagogen Vygotskij. Du vet, viskar han i mitt huvud, allt du kan göra med stöd i dag, kan du göra på egen hand i morgon. Men, invänder jag lamt och tittar med avsmak på alla de hjälpmedel som ska stötta mig. Jag vill inte använda rollator och kryckkäppar, griptång och strumppådragare. Jag vill gå själv annars får det vara, gnäller jag och kryper ner under täcket med en bok.

Upp med dig barnrumpa! säger en röst i mitt huvud. Tur att inga elever ser dig nu.

Och så får jag en krycka i handen och en knuff ut i den proximala utvecklingszonen, i det här fallet källartrappan. Svajar till, men hittar balansen och tar mig ner till badrummet och den efterlängtade duschen.

Att lära sig att gå är som att lära sig ett nytt språk, filosoferar jag upprymd efter min framgång. Än så länge tar jag mig fram på kryckor med några enkla fraser på plant presensunderlag men snart ska jag ut och klättra i snåriga metaforer och cykla i backiga pluskvamperfekt.

Som en envis fysioterapeut som handskas med en motsträvig höftprotespatient ska jag ta mig an nya utmaningar på jobbet och i livet. Motiverad eller möjligen morfinerad av smärtlindring.

ur Lärarförbundets Magasin