Läs senare

Tufft vara annorlunda bland lärarkolleger

Hur är det att vara en lärare som sticker ut — av fri vilja, inre tvång eller yttre omständigheter? Här berättar tre lärare.

05 Okt 2012

Illustration: Emma Hanquist
 

Ylva: Jag berättar att jag lever med en kvinna så fort jag får tillfälle

I dag är jag helt öppen med att jag är gift med en kvinna och det känns inte som det är något som helst problem i relation till mina kolleger, säger Ylva, 53 år och F—6-lärare.

Ylva säger att det har blivit allt lättare att vara fullständigt öppen som homosexuell i skolan de senaste åren. Längre tillbaka kunde hon råka ut för situationer där hon ifrågasattes av främst föräldrar på grund av sin homosexualitet.

— Vid ett tillfälle fick jag till exempel veta att en förälder inte gillade att jag som flata gick igenom flickornas omklädningsrum på väg till gymnastiksalen som det inte fanns någon direktingång till.

Vid ett annat tillfälle var det en förälder som trodde att Ylva skulle snedvrida elevernas syn på sexualitet när hon höll i sex- och samlevnadsundervisningen.

— Den här typen av misstänkliggöranden får en att känna sig ifrågasatt på ett sätt som jag tänker mig att män i förskolan ofta kan känna.

Tidigare väntade hon också med att berätta att hon lever med en kvinna tills kollegerna hade lärt känna henne som person. Nu säger hon det så fort hon bara får ett tillfälle.

Ylva menar att hennes egen öppenhet har stor betydelse för hur hon blir bemött.

— Det gör det lättare för andra att närma sig mig. De behöver inte tassa runt.

Hon anser också att samhällsutvecklingen med antidiskrimineringslagar och lagar som gett homosexuella rättigheter att gifta sig, adoptera och inseminera har haft stor betydelse för att klimatet blivit bättre.

— Samtidigt tror jag inte att det är så enkelt att alla fördomar är borta. Det finns fortfarande miljöer och sammanhang där gamla föreställningar lever kvar.

Hon har till exempel fått höra att homosexuella lärarstudenter fått rådet av vfu-handledare att inte vara öppna under vfu:n. Själv tänker hon däremot berätta för sina kommande vfu-studenter att hon är lesbisk.

— Jag har också hört om rektorer som drar bögskämt vid kaffeautomaten och liknande.

Ylva menar att det är viktigt att vara öppen också med tanke på eleverna. I varje klass finns det någon eller några som kommer att leva homosexuellt som vuxna och behöver positiva förebilder.

Men homosexuella är trots allt en minoritet. Riktigt hur stor är osäkert, olika undersökningar visar olika siffror och det varierar från ett par procent till mer än 5 procent.

— Jag har levt väldigt traditionellt med fru, barn, sommarstuga, hund och katt. Så på det sättet delar jag erfarenheter med de flesta.

Men ibland kan hon känna att hon tillhör en minoritet och får rollen som hbt-samvete.

— När jag har deltagit i Prideparaden, kommer i RFSL-tröja till skolan och berättar om alla galna upptåg under Prideveckan, då känner jag att jag tillhör en minoritet. 

 

Calle: Jag börjar alltid med att berätta varför jag sitter i rullstol

Jag ser det som mitt ansvar att få både kolleger och elever att börja fråga mig varför jag sitter i rullstol, säger Calle, 45 år och SO-lärare på en F—9-skola. Han säger att han till skillnad från storrökande eller homosexuella lärare inte behöver tvivla på omgivningens tolerans och förståelse.

— Den minoritet jag tillhör, de rörelsehindrade, möter mer praktiska och byråkratiska svårigheter än intolerans och förakt.

Enligt Statistiska Centralbyrån är drygt 4 procent av befolkningen svårt rörelsehindrad, det vill säga behöver hjälp eller redskap för att förflytta sig.

Det var för drygt 20 år sedan som lärarstudenten Calle fick veta att han hade en tumör som förstörde nerverna i ryggraden och som gjorde honom förlamad från midjan.

— Jag opererades akut och fick sedan cellgiftsbehandling. Jag låg på sjukhus i nio månader. Efteråt kunde jag länge känna ett lyckorus över sådana enkla saker som att kunna handla mat och laga till den själv.

Den stora oron gällde i stället möjligheten att få egna barn. Nu har han två pojkar och den oron är borta. Ett viktigt steg på vägen var mötet med några från den grupp av unga rörelsehindrade som inom ramen för en ideell förening tar kontakt med nyskadade.

— Det var oerhört viktigt att få prata med andra unga killar i samma situation. Jag åkte också på rullstolsläger och blev själv även ledare för sådana läger.

Han menar att handikappet snarare är en väg till kontakt med elever och med andra lärare, än något som utestänger honom.

— När jag får nya elever börjar jag alltid med att berätta varför jag sitter i rullstol. Annars vet jag att eleverna sitter och funderar på det.

Samma sak gäller i relation till kollegerna.

— När jag möter en ny kollega brukar jag försöka nämna att jag sitter i rullstol trots att det är uppenbart. Det blir en signal att det är okej att fråga mig närmare om mitt handikapp.

Nej, det jobbigaste med att vara fysiskt handikappad är hindren i vardagen och det byråkratiska krånglet när det gäller hjälpmedel.

I den skola där han arbetar fungerar det ganska bra, tycker han. Men ett exempel på typiska problemsituationer är studiebesöken.

— Eftersom jag inte alltid kan förutse vilka fysiska hinder som kan finnas på vägen, så föredrar jag att låta en annan lärare följa klassen till platsen för studiebesöket, medan jag tar mig dit själv och möter klassen där.

En annan situation då skolan måste ta hänsyn är under idrottsdagarna.

— Jag kan inte sitta i en kontroll någonstans ute i skogen.

Men mest tror han att de flesta kollegerna knappast tänker på att han sitter i rullstol.

— För mig är rullstolssittandet mest en praktisk detalj. Mitt liv hade inte sett så annorlunda ut även om jag hade kunnat gå. 

 

Ulla: Jag måste röka minst en gång i timmen — suget är så starkt

Jag känner mig skamsen när jag tar mina rökpauser. Men jag känner suget så starkt att jag inte kan låta bli. Jag måste röka minst en gång i timmen, säger Ulla, 46 år och lärare på en F—9-skola.

Efter rökpausen går hon in i skolan igen. Tvättar händerna och tar ett tuggummi för att dämpa röklukten. Hon minns vad hon själv som elev tyckte om rökande lärare som luktade.

Ulla tillhör den lilla minoriteten lärare som röker varje dag. En enkät som Statistiska Centralbyrån gjorde 2010 på uppdrag av organisationen Lärare mot Tobak visar att 4 procent av de kvinnliga lärarna och 3 procent av de manliga röker dagligen. Det är betydligt färre än andelen dagliga rökare av hela befolkningen som 2011 var 11 procent.

Hon tillhör dessutom en minoritet som inte lever upp till uppgiften att vara en förebild för unga människor. Och som kan beskyllas för att av fri vilja ha försatt sig i denna situation. Ansvaret vilar tungt. Det präglar också hur hon upplever att det är att sticka ut som rökare.

— Ute i samhället är det inte ovanligt att jag numera får negativa kommentarer om min rökning. Måste du röka här? Och vad det luktar rök! Det är sådant jag kan få höra, berättar hon.

Däremot är det ingen på skolan som öppet kritiserar henne för hennes rökande, snarare stöttar de henne när hon försöker sluta. Kanske beror det på att kollegerna ser hennes kamp och på att hon använder sig själv som dåligt exempel inför eleverna.

— Vi är ganska raka med varandra här och fanns det en kritik mot mig borde den komma fram.

Hon började röka som tolvåring, mest på grund av att hennes beundrade tre år äldre kusin gjorde det och drog med henne i ett gäng rökande tonåringar. Hon har fortsatt genom åren med uppehåll vid graviditeter och amningar.

— Men efter varje avslutad amning har suget kommit tillbaka ännu starkare.

Ulla arbetar i en särskild undervisningsgrupp med fyra autistiska elever. Hon har tidigare bland annat undervisat i hemkunskap. I den lilla gruppen är de fyra lärare på fem elever. Kravet på att vara fokuserad är stort. Det handlar ofta om att arbeta nära en elev i taget.

— Och skamset tar jag mina rökpauser. Går ut med min bästa vän cigaretten och ställer mig 30 meter bort som reglerna säger.

Det är inte bara själva rökandet som ger ambivalenta känslor utan också det faktum att hon får sig en välbehövlig paus i den täta och krävande kontakten med eleverna. En paus som hon är väl medveten om att de andra lärarna i gruppen också behöver, men som de har färre skäl att unna sig.

— Jag försöker betala tillbaka genom att rycka in när någon annan behöver gå ifrån en stund för att till exempel lufta jobbiga känslor som dyker upp.

Ibland säger hon också till sig själv att det är bra för eleverna att hon går ifrån en stund. Det ger dem utrymme att jobba mera självständigt.

Hur ser då Ulla på att vara en dålig förebild inför eleverna? De autistiska eleverna kanske i mindre grad tar in att hon går i väg och röker, tror hon.

— Men jag känner eleverna i övrigt på skolan och inför dem berättar jag om mitt livs sämsta beslut som var att börja röka. Jag visar på min rynkiga hud och på hur jag luktar efter rökpausen. Är det sådan du vill bli? frågar jag dem.

För Ulla är det hennes kamp med rökningen som får henne att sticka ut från de andra lärarna. Det är en kamp som präglar känslor, tankar och beteenden. Och det är en kamp på blodigt allvar.

— För ett tag sedan fick en rökande väninna en lungcancerdiagnos. Jag vet vad det gäller.

ur Lärarförbundets Magasin