Läs senare

Ulla Wiklund: Hitta din egen röst

Hon var lydig när hon var liten. Som tonåring träffade hon musikläraren Roffe med långt hår och en fläta i skägget. Han lärde henne lyssna på grekiska låtar i 13-takt.

14 Aug 2002

Förra hösten kom Ulla Wiklund ut med boken ”Den lydiga kreativiteten”, som hon nu föreläser om för skolledare, lärare och lärarkandidater.
Trots titeln handlar boken mest om att hitta den olydiga kreativiteten.
Ulla Wiklund arbetar i dag som undervisningsråd på Skolverket. Tidigare var hon rytmikpedagog i musikskolan och grundskolan och lärarutbildare på Musikhögskolan i Stockholm.
I sin bok funderar hon på hur skolan kan ta vara på barns kreativitet. En utgångsfråga kan vara ”Hej, vem är du och vad kan du?” som en möjlighet för både barn och lärare att ta till vara kunskapen om sitt eget lärande och sina livserfarenheter.

För henne började det med att hon stod bredvid och sjöng när mamma spelade piano. På musikskolan spelade hon själv piano ur Carl-Bertil Agnestigs röda, gröna och gula böcker. På fritiden dansade hon balett och i skolan spelade fröken tramporgel och alla barnen sjöng ”Din klara sol går åter opp”.
I tioårsåldern började Ulla i hemlighet att skriva egna låtar tillsammans med några klasskompisar. En dag tog de mod till sig och berättade för musikläraren Roffe att de hade gjort en låt. Han lyssnade och tog låten på allvar, även om rytmen var något egensinnig och taktarterna växlade.

Gruppen Smulorna bildades. Tjejerna i bandet arbetade professionellt samtidigt som de gick i skolan.
– Jag hade fyra musikaliska skikt som inte riktigt hängde ihop: skolans tramporgel, baletten, pianospelandet och låtskrivandet, berättar Ulla.
Hon menar att skolans arbetssätt inte tar vara på barns hela kreativitet.
– Att vara kreativ har en positiv klang: allt från att pyssla i förskolan till att låta barnen skriva egna musikaltexter. Men mycket av detta blir sysselsättningar på de vuxnas villkor: ämnen på schemat, kompositörer och årtal.
Hur kan man ändra på det?
Ulla ger ett exempel i sin bok, exemplet med påskkycklingarna. I förskoleklassen ska det bli påskpyssel och barnen får veta av läraren att de ska göra kycklingar. Läraren doppar en kork i gul färg och trycker av på papperet som hon fäst på tavlan. Doppar andra korkänden i färgen och trycker färgen på papperet. ”Ser ni vad det blev?” frågar hon sedan, men det vet ju alla redan.
När det är barnens tur att göra kycklingar, börjar de med att ställa en massa frågor: ”Hur skulle man göra?” ”Får man göra så här?” ”Var på papperet ska jag börja?” ”Får jag göra två kycklingar som pratar med varandra?”
Barnen tror att de måste göra ”rätt”, göra precis som fröken. Kanske kunde hon i stället ha sagt: ”Vad vill du göra med en kork, gul färg och lite papper? Hitta på en lösning!”
Olydig kreativitet handlar, menar Ulla, om att hitta sin egen röst i ett demokratiskt samhälle. Det estetiska området med dans, musik, rytmik, bild, film, litteratur, drama och teater är många gånger outnyttjade landskap i skolans ämnestänkande. Pedagogisk forskning om lärande visar att skapande och lärande hänger intimt samman.
Ulla Wiklund vill att skolan organiseras på ett helt nytt sätt. Det går att öppna sig för samhället utanför skolan, ta in naturvetare, tekniker, konstnärer.
Den största utmaningen i dag, menar hon, är att använda tiden medvetet.
– En tidsdiskussion förekommer i hela samhället. Vi söker både stillhet och reflekterande tid, samtidigt som vi har mer och mer bråttom.
Hon tror att man som yrkesmänniska måste göra ett val. Lärare måste fundera på vad de vill med de åtta, nio timmar som barnen är i skolan.

ANNIKA DZEDINA

ur Lärarförbundets Magasin