Läs senare

Varför är det så få män i förskolan?

I ett av världens mest jämställda länder lyser ändå männen med sin frånvaro i förskolan. Traditionens krav och pedofildebatten spelar in.

07 Maj 2015
Varför är det så få män i förskolan?
Illustration: Ladislav Kosa (Bilden är beskuren)

Det kommer att behövas 50 000 förskollärare och barnskötare fram till år 2023. För att Sveriges kommuner ska klara uppdraget försöker de nu rekrytera fler män till förskolorna. Men frågan är hur det ska gå till.
Trots att rekryteringsförsöken har pågått i decennier har andelen män som arbetar i förskolan stått och stampat på i snitt 3 procent.

Varför lyckas inte det till synes jämställda Sverige bättre med att få fler män att söka sig till en av Sveriges största arbetsplatser?

Grannlandet Norge har under senare år ökat andelen män i förskolan till 10 procent genom nationella och lokala satsningar. Siktet är inställt på 20 procent.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) försöker nu tillsammans med åtta kommuner samt forskare, lärosäten och fackförbund att borra djupare i frågan hur man ska kunna ­rekrytera fler män även till den svenska förskolan. Men deras arbete är långt ifrån klart.

Frågan om männen i förskolan är komplex med många bottnar och det finns också motstridiga ambitioner.

Vissa aktörer hävdar att männen behövs som förebilder i förskolan. Kritikerna undrar då vilken mansbild det är som ska lyftas fram inför barnen och hur det påverkar jämställdheten. Är det den traditionella mannen som snickrar och brottas som efterlyses? Eller behöver barnen se att män och kvinnor kan göra samma saker? Men då kontrar andra med att såväl män som kvinnor är olika individer och är bra på olika saker. Och så går debatten vidare …

Oavsett alla resonemang kvarstår bristen på utbildad personal i förskolan, och på vissa håll i landet är läget akut. Fler män behövs helt enkelt för att kvaliteten inte ska för­sämras.

År 2013 gjorde Ungdomsbarometern på uppdrag av SKL en webbenkät med 1 500 ungdomar mellan 15 och 24 år. Nästan 40 procent av de unga männen svarade att de kunde tänka sig att arbeta inom förskolan. För kvinnornas del var andelen 60 procent. Men endast 7 procent av både männen och kvinnorna såg det som ett långsiktigt yrkesval. På längre sikt föredrog de yrken som ingenjör, jurist/advokat eller ekonom.

Ungdomarna skattade förskolläraryrket som roligt och utvecklande samt med goda möjligheter till jobb. Däremot tyckte de inte att det var ett arbete med bra lön, god arbetsmiljö eller goda karriärmöjligheter.

Slutsatsen i rapporten var att välfärds­yrkenas låga status rent generellt och yrkenas dåliga image kunde vara orsaken till att ungdomarna inte kunde tänka sig jobb i välfärdssektorn på längre sikt.

Förskollärarprogrammet är Stockholms universitets sjätte mest sökta utbildning, med fler sökande än till journalist och ekonom.

Till den senaste antagningen hade man 2 300 sökande till 130 platser. Det innebär nästan 18 sökande per plats. Preliminära söksiffror visar att cirka 280 av de sökande (12 procent) är män, enligt Universitets- och högskolerådets nya siffror inför höstterminen 2015.

Även om Stockholm toppar ligan är söktrycket högt även på de andra 20 lärosätena som ger förskollärarutbildning. Populariteten innebär att antagningspoängen har blivit allt högre. Kvinnor har generellt högre betyg än män så konkurrensen om platserna har hårdnat även mellan könen.

Men söksiffror är en sak och antalet som börjar och slutför en utbildning är en annan.

Under de senaste tre åren har andelen män som börjat på förskollärarutbildningen legat mellan 6,6 och 7,5 procent. Läsåret 2013—2014 började 3 628 nya studenter på förskollärarprogrammet. De som tas in i höst kommer ut på arbetsmarknaden tidigast år 2019. Enligt Universitetskanslersämbetets (UKÄ) prognos kommer då endast hälften av männen att slutföra sin utbildning, mot 72 procent av kvinnorna.

Utbildningsminister Gustav Fridolin ser behovet av att bygga ut platserna på förskol­lärarutbildningen. Men han är också be­kymrad över genomströmningen av män.

— Lärosätena borde ta reda på orsakerna till att bara 50 procent av männen tar sig ­igenom utbildningen, säger han.

Han konstaterar att Sverige har en av Europas mest könssegregerade arbetsmarknader — trots att det ses som ett jämställt land.

— Kärnan i det är att det finns väldigt starka uppfattningar i det svenska samhället och bland ungdomar vilka yrken som är för män och vilka som är för kvinnor, säger han.

Så vilka män väljer att studera till förskol­lärare och sedan fortsätta i yrket? Och varför?

Några av de senaste studierna på det området presenterades i september i fjol. På uppdrag av Skolverket lade genusforskarna Christan Eidevald och Mia Heikkilä fram sina resultat. Mia Heikkilä, lektor i pedagogik vid Mälardalens högskola, hade intervjuat 19 män som studerade på förskollärarutbildningen vid två lärosäten.

Männen i hennes studie var inte en homogen grupp. De hade tidigare erfarenheter av andra arbeten och/eller studier. Alla var lite äldre, mellan 25 och 38 år. Nästan alla hade provat att arbeta i förskolan innan de började plugga till förskollärare vilket bidrog till att de omvärderade vad yrket innebar. Det fanns olika skäl till varför de valde att bryta med sina tidigare studie- eller yrkesval. Mia Heikkilä beskriver att många av männen känt att deras första vägval inte varit meningsfulla. Männen hade en bakgrund som exempelvis lastbilschaufför, personlig assistent, butiks­biträde, kemist eller banktjänsteman.

Illustration: Ladislav Kosa

Flera av dem beskrev att de gjort sina tidigare studieval för att det förväntades av släktingar eller kompisar.

Olof svarar så här: »Det var liksom otänkbart att välja något annat, man skulle kunna säga att det var min plikt att gå vidare på nåt sätt, och just då kändes allting förutom en ­ingenjörsutbildning som att byta ned sig.«

Väldigt få anger att de haft något stöd av studie- och yrkesvägledningen på sina skolor. I den mån de fått yrkesvägledning har den snarare förstärkt ett manligt traditionellt studie- eller yrkesval. De personer som stöttat dem i att bli förskollärare är kvinnor i deras omgivning samt bröder och fäder som själva är lärare. Flera män beskriver att deras pappor motsatt sig beslutet att bli förskollärare.

När männen i studien praktiserat eller vikarierat på förskolor har de känt sig behövda och uppskattade av såväl barn och föräldrar som kolleger. Den bilden stämmer väl överens med den syn som 25 män ger på sitt arbete i förskola i Christian Eidevalds studie. Han är universitetslektor på avdelningen för förskollärarutbildning och förskoleforskning på Stockholms universitet.

Förskolläraren Hans beskriver sitt arbete på en förskola någonstans i Sverige:

»Tänk att komma in på ett jobb och bara mötas av kramar och glädje och barn som kommer springandes mot en …«

Med samma värme beskriver 24 andra män sitt yrke i intervjustudien. De berättar om all respons de får av barnen, friheten som gör att de kan väva in sina egna intressen i arbetet med barnen, variationen i yrket som gör varje dag olik den andra.

Men männen som Mia Heikkilä och Christian Eidevald intervjuat beskriver också baksidorna med att vara man i förskolan. De ifrågasätter varför de får rollen som vaktmästare som ska byta glödlampor när det lika gärna kan göras av de kvinnliga förskollärarna. De upplever också att de är väldigt synliga som män i förskolan; att särbehandlas av kolleger, chefer och föräldrar kan upplevas både positivt och negativt.

Den positiva delen kan handla om att många har haft väldigt lätt att få de arbeten de sökt, vilket också män i Mia Heikkiläs studie framhåller. De berättar att de sätts på piedestal av både föräldrar och kvinnliga kolleger som något speciellt. En man upplevde det som att han visades upp som en cirkusattraktion, när skolan hade studiebesök. »Det här är våran man … han där borta …«

En del upplever att de har haft lättare att få gehör för frågor som de drivit. Men sär­behandlingen har också upplevts negativt. En del har ofrivilligt blivit framskjutna av sina kvinnliga kolleger för att sätta chefer och föräldrar på plats vid konflikter.

Men det jobbigaste som männen lyfter fram är att förhålla sig till att bli betraktad som en presumtiv pedofil. Och att hantera den rädsla, ilska och risk som det för med sig.

I mitten av 1990-talet svepte en våg av polisanmälningar mot anställda män i förskolan. Tonläget var så högt att det till och med ifrågasattes ifall män borde få arbeta i förskolan. Resultatet blev att andelen män i förskolan sjönk från 3,1 procent i början av 1990-talet till som lägst 1,9 år 1998, enligt ­statistik från Skolverket.

Sedan dess har andelen män åter kommit upp på samma nivå som tidigare. Men rädslan för pedofili i förskolan har hela tiden funnits där och har då och då flammat upp i debatten.

I april 2014 anhölls en 21-årig praktikant för sexuella övergrepp på 14 förskolebarn mellan 2 och 5 år i småländska Högsby. Praktikanten dömdes senare samma år till 14 fall av grov våldtäkt. Händelsen briserade som en bomb runt om på förskolor i Sverige och medier rapporterade dag efter dag om fallet.

I december 2014 uppdagades ytterligare ett fall i Borås där en 29-årig praktikant på en förskola hade förgripit sig på flera barn under nästan ett års tid.

Efter händelserna spred sig oron bland många föräldrar men även bland män som arbetar inom förskolan. De förstod att händelserna riskerade att smitta av sig på dem och starta en spiral av anmälningar runt om i kommunerna.

Männen i Skolverkets studier ­säger att de försöker att inte låta sig påverkas av pedofildebatten när det gäller relationen till barnen på sina arbetsplatser, men en av männen förklarar att oron sätter sig i bakhuvudet.

Christian Eidevald berättar hur många av männen bygger upp ett eget säkerhetstänkande kring hur de ska agera mot barn, föräldrar och kolleger för att undvika misstankar. En del män undviker att ha barnen i knät, att delta i barnmassage eller ligga intill något barn vid vilan. De vill ha dörrar öppna ifall de ska hjälpa ett barn på toaletten eller byta blöja. En del män nekar i perioder till att göra olika arbetsuppgifter om de tror att det kan misstolkas.

Om en anmälan uppmärksammas i när­heten av deras egen kommun eller i riks­medier skapar det ytterligare rädsla. Vissa män uttrycker oro över att en anmälan från en förälder, som kan vara ogrundad, riskerar att slå sönder hela deras yrkesliv och privatliv i en handvändning. För även om anmälningarna läggs ned är det svårt att rentvå sig från misstankarna. De nedlagda anmälningarna väcker sällan medialt intresse. Däremot lever hatet ofta sitt eget liv när anmälda män får sin identitet röjd på forum som Flashback.

För att män inte ska ge upp och fly från yrket efterlyser Christian Eidevald att arbetsgivarna vågar ta i frågan och inte skyfflar den under mattan.

På förskollärarutbildningen på Stockholms universitet håller Christian Eidevald sedan i höstas en workshop för alla nya studenter innan de går ut på sin första praktik.

— Studenterna tittar på de tabubelagda frågorna ur olika perspektiv och det har uppskattats av dem, säger han.

Malmö är en kommun som har påbörjat det arbete som Christian Eidevald efterlyser. Staden har förhållandevis många anställda män — 8 procent. Målet är 10 procent år 2020. Sedan förra sommaren har staden hittills hanterat fyra anmälningar mot anställda män på förskolor.

Riktlinjer har skapats för vad praktikanter får göra och inte göra på förskolor liksom rutiner för introduktion av nyanställda. Nästa steg är att ta fram ett handlingsprogram för hur man ska agera när anmälningar kommer mot en anställd på en förskola.

— Strategin var tidigare att tiga ihjäl frågan. Men som jag ser det har alla kommuner ett behov som arbetsgivare att arbeta med detta. Ingen får dömas på förhand. Vi behöver tänka tillsammans kring de här frågorna, säger Inga Sandström, HR-specialist i Malmö som även ingår i SKL:s nätverk kring Män till förskolan.

Men behövs verkligen männen i förskolan? Så här svarar Mats Olsson som arbetat som förskollärare i 25 år innan han blev lärarutbildare vid Malmö högskola:

— Varför ska vi ha över 95 procent kvinnor i förskolan? Alla de är väl inte lämpliga?

Mats Olsson är flitig bloggare och en av de ansvariga för det manliga nätverket »Män till förskolan«. Han har ofta kritiserat dem som beskriver förskolans verksamhet som könsneutral.

— Om jag kommer och säger att män tillför olikheter i förskolan blir det väldigt tråkig stämning. Men för mig handlar det inte om biologi utan om vilka erfarenheter man bär med sig. Vilka lekar vi exempelvis uppmuntrar eller trycker ned hos barnen, säger han.

Jeanette Schildt är förskolechef på Marie­hage och Tessins förskola i Malmö. Hon ­efterfrågar alltid såväl män som kvinnor i sina jobbannonser. På hennes förskolor är 7 av 30 anställda män. Hon konstaterar att de är lite trötta på att uppmärksammas i sin roll som män snarare än som pedagoger.

— Här har vi nog inte en pedagog som är den andra lik. Vårt arbete handlar om människor och relationer och då behövs olikheter som stöd för barnen så de kan hitta någon individ som de kan känna igen sig i, säger hon.

För henne är det viktigaste att det finns mångfald. Det kan vara män, kvinnor, andra könsidentiteter, invandrare men hon kvoterar inte in någon. De som söker ska ha de kvalifikationer hon efterfrågar. Hon beskriver att hennes anställda är med på tankesättet:

— De brukar uppskattande säga: Om du lyckats hitta en knäppgök till så är det bra.

Så vad behövs då för att locka fler män till förskolan? Det finns förstås inget entydigt svar på den frågan. Men ett försök till sammanfattning skulle kunna lyda:

Större medvetenhet kring könsroller, både på förskolorna och i samhället i stort, bättre stöd för de män som vågar ta steget och ett öppnare klimat kring de känsliga frågorna om pedofili.

Diskussionen lär fortsätta.

Så få är männen

  • I kommunala förskolor är andelen män 3,4 procent (2 540 personer). Av dem har 36,0 procent förskol­lärarexamen. 32,1 procent har ingen utbildning för att arbeta med barn.
  • I enskilt drivna förskolor är andelen män 6,2 procent (1 080 personer). Av dem har 16,9 procent förskol­lärarexamen och 55,2 procent har ingen utbildning för att arbeta med barn.

Källa: Skolverket, siffrorna avser 2014.

Fler anmäler

I Stockholm har anmälningarna av sexbrott mot barn i förskolor ökat.

2012: 9 anmälningar

2013: 17

2014: 22

Totalt 48 anmälningar på tre år. Samtliga anmälningar har lagts ned. Det visar en unik sammanställning gjord av Ulla Wittrock, statistiker på Stockholms­polisen, som presenterades i Dagens Nyheter i slutet av mars i år.

För övrigt finns ingen samlad nationell statistik över anmälningar av sexbrott mot barn i förskolor.

ur Lärarförbundets Magasin