Läs senare

Varken arbetsskygg eller överambitiös

av Charlotta Hemlin
27 Okt 2016
27 Okt 2016
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Det är inte jobbigt att vara ny på jobbet. Att vara ny på jobbet är närmast att likna vid en promenad i parken, när en väl har hittat kaffeautomaten och kopieringsmaskinen. Och ett och annat klassrum.
Att kliva in på en ny arbetsplats är att ge sig själv en frizon, en liten andningspaus. Ingen, inte ens jag själv, väntar sig att jag ska uträtta stordåd när jag är alldeles ny. Och det känns skönt.

— Ligg lite lågt i början, tipsar maken och jag tolkar det som att jag ska lyssna mer än tala. Han jobbar på arbetsförmedlingen och bör väl veta tänker jag.

— Men du måste ju visa att du inte är dum i huvudet förstås, lägger han till, vilket jag tolkar på samma sätt.

Inget ifrågasättande och inga »på min gamla skola gjorde vi alltid så här«-tips för att positionera sig alltså. I stället koncentrera sig på att vara lagom trevlig. Inte attacksocial, men inte heller svårtillgänglig. Lagomle i stället för asgarva, och identifiera och bekanta sig med nyckelpersoner att ha nytta av i framtiden, då en orsakar hopplöst papperstrassel eller ens nycklar ligger kvar hemma i hallen.

— Hejsan, jag är lite osäker på om vi har hälsat, kan jag säga till varenda människa som jag möter utan att totalt göra bort mig även om jag redan har presenterat mig både en och två gånger.

Dessutom kan jag hålla lite professionell distans och behöver inte känna mig personligt ansvarig för varenda trivselregel eller jämställdhetsplan på den nya arbetsplatsen. Jag behöver inte, och kan heller inte, vara den som vet och gör mest utan i stället loggar jag ut, inte för tidigt och inte för sent, så att jag varken verkar arbetsskygg eller gränslöst ambitiös.

För mig själv förklarar jag varför jag inte hunnit producera genomarbetade terminsplaneringar med att jag prioriterat att vara närvarande i mötet med eleverna. Alla vet ju hur viktigt det första intrycket är. Och jag kan fråga, fråga och fråga. För hur ska en nykomling som jag rimligtvis veta?

Men på ett första intryck följer ett andra och ett tredje. Och när jag kallar Sahra för Safiya för fjärde gången och av misstag skriver ut drivor av dokument i kuratorns rum i andra änden av huset börjar jag tröttna på min rookieroll. Visserligen är den bekväm att skylla på men förödande för ett ego som kräver bekräftelse. Kanske måste jag säga något klokt om de ska fatta hur smart jag är, tänker jag medan jag gnuggar tavlan som jag för andra gången på kort tid klottrat full med permanentpenna. Går det att finna balans i detta yrke?

Smekmånaden börjar lida mot sitt slut.

ur Lärarförbundets Magasin