Läs senare

Vi är alla olika

Hur möter du elever från olika sociala kulturella miljöer? Diskussionen om integration och mångfald, segregation och främlingsfientlighet får aldrig tystna. Den påverkar lärare att reflektera över sina praktiker, anser forskaren Nihad Bunar.

04 Nov 2004

Ska man tänka påsina elevers etniska bakgrund och försöka använda den på något positivt sätt i klassrummet? Eller ska man tona ned skillnaderna för att inte förstärka uppdelningen mellan vi och dem? Sjuttiofem procent av lärarna som ställs inför Nihad Bunars fråga brukar svara tona ned. De flesta känner sig osäkra, är rädda för att väcka reaktioner och känslor som de inte riktigt vet hur de ska hantera.  
    – Då är det enklare att tona ned, säga att vi är alla lika. Vi är inte lika. Etnicitet, religion, hudfärg är sociala organisationer som individen stoppas in i och som avgör hur vi bemöts. Vi vinner inget på att låtsas att skillnaderna inte finns. Men i stället för temadagar och specialarrangemang ska man lyfta frågorna i vardagen, göra eleverna synliga och stärka deras självförtroende.  
  Att vara för mångfald och mångkultur är politiskt korrekt. Men när den mångkulturella skolan speglar sig i verkligheten blir den invandrartät. Det positiva har blivit negativt. Och trots den ideologiska skillnaden i ordens valörer vet alla att de står för samma sak.  
  I förortens verklighet fanns därför en önskan att Nihad Bunar inte skulle kalla skolorna multikulturella i sina forskningsrapporter. Det kan ge konstiga signaler och förstöra skolans rykte, menade en rektor.

Nihad Bunar är sociolog, lärare och forskningsledare vid Södertörns högskola, dessutom lektor vid Polishögskolan. Han disputerade vid Växjö universitet med avhandlingen ”Skolan mitt i förorten   – fyra studier om skola, segregation, integration och multikulturalism”. Den bygger på hans fältarbete i områdena Jordbro, Tensta, Rinkeby och Husby, studier som gjordes på uppdrag av kulturdepartementet för ett projekt kallat Partnerskap för multietnisk inklusion.  
  Hans återkommande budskap är att integration är allas ansvar. Han varnar för att reducera svårigheterna i ”invandrartäta och socialt utsatta områden” till enbart individens, skolans eller områdets problem och därmed också ge dem ansvaret för integrationen. För att få ett helhetsperspektiv på svårigheterna krävs att man inte blundar för frågor om maktfördelning, relationer och representationer. Först då blir också de möjliga lösningarna synliga, hävdar han i en rapport från den numera nedlagda Integrationspolitiska maktutredningen (Kunskap för integration, SOU 2004:33)  
  Även i sin nyligen avslutade utvärdering av Storstadssatsningen i Stockholm framhåller han att integrationen är en fråga för hela samhället. Fortfarande behövs särskilda insatser i de utsatta områdena och i deras skolor, men en del pengar måste användas till att dra in hela staden i förändringsprocessen. För att få en ärlig chans att minska sociala skillnader med etniska förtecken måste man knyta ihop olika verksamheter   – till exempel skolor, fritidsverksamheter och näringsliv. Om integration förblir en invandrarfråga kommer den stora majoriteten inte att känna sig delaktig.   – Ett samhälle som bygger på kulturell mångfald och ömsesidig tolerans, som faktiskt är regeringens uttalade vilja, handlar inte om några delsamhällen utan måste omfatta samhället som helhet.  
  Han har personlig erfarenhet av det han talar om. 1992 blev han flykting från ett multikulturellt samhälle som han tycker fungerade ganska bra   – ”och så plötsligt exploderade alltihop”. När Nihad Bunar lämnade Bosnien hade han läst sociologi och statskunskap i Sarajevo i tre år. Han hade en ljus positiv bild av Sverige, ville gärna åka hit för att studera systemet och kanske kunna tillföra något till sitt eget land. Han följde med en kompis som hade anhöriga i Sverige. Då visste han inte att han reste för att aldrig komma tillbaka. Tanken var att han skulle stanna en månad.  
  Ett par år senare är han anställd som hemspråkslärare i det småländska Aneby. Det gav honom den första inblicken i svensk skola   – inte minst när det gäller etniska relationer, språket och samspelet med omgivningen. Det frikyrkliga lilla samhället med fyra tusen invånare hade tagit emot tre hundra bosniska flyktingar. Sådant ger avtryck.  
  Han undervisade bosniska barn i religion och samhällskunskap. Men den största delen av arbetet kom att handla om akuta saker som barn och vuxna behövde hjälp med.  
  Det var en tillvaro laddad med kontraster. På förmiddagarna läste han sagor för de små barnen i förskolan. På eftermiddagarna hade han möten med krigsskadade femtioåringar.  
    – Många hade suttit i koncentrationsläger, jag skulle samtala med dem en gång i veckan och hjälpa dem med lite praktiska saker. Där satt människor som var trasiga och hade enorma problem. Själv var jag tjugofyra år och hade inte varit med om kriget, jag kunde bara lyssna. Det var omskakande och förvirrande, samtidigt lärde jag mig hur människor fungerar och vad språket betyder för identiteten och tryggheten.  
  Mellan orden andas vanmakten, känslan inför det hemska, det som inte går att förstå.

Det första han skrev som doktorand var en artikel om sig själv. Den var ett sätt att vetenskapligt bearbeta en del av sina erfarenheter med instrument han lärt sig hantera för att försöka förstå andra.  
    – Artikeln handlar om mina identitetsförändringar till följd av mina resor genom det sociala landskapet och alla historiska omvälvningar som skett under mitt liv. Jag kände att innan jag skrev någonting annat, måste jag gå tillbaka i mig själv och förstå det jag har varit med om, förstå den jag har blivit. Jag kallar den ”Samtida berättelser om det förflutnas sanningar, självidentitet som en narrativ konstruktion”.  
  Med den artikeln hamnade han bland vinnarna i en tävling arrangerad av Humanistiska-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, fick fyra tusen kronor i pris, uppmärksamhet och andras jätteförväntningar.  
    – Och då fick man försöka hantera det också, sagt med ironisk självdistans.  
  I år har han fått ett fyraårigt forskningsbidrag från Utbildningsvetenskapliga kommittén. Projektet handlar om orsaker, processer, konsekvenser och förändringsstrategier i skolor i socialt utsatta områden. Förutom etnicitet ska betydelsen av klass och kön analyseras. Tre grundläggande sociologiska begrepp för att vetenskapligt tolka och beskriva världen.  
  Det etniska perspektivet har stått i förgrunden i hans forskning. Självupplevda erfarenheter bärs vidare, framför allt genom uppväxten i Sarajevo berör det honom personligen. Han har på nära håll sett hur förödande konsekvenserna kan bli av etniska relationer som inte hanteras på ett bra sätt i samhället.

Men som den skolade sociologen sätter han klassperspektivet främst. Det som handlar om strukturer och maktrelationer mellan olika samhällsgrupper, om hur samhällets institutioner fungerar och förhåller sig till olika grupper i befolkningen. Att klasstillhörighet är det mest avgörande är en kunskap han tillägnat sig genom utbildning.  
  När det gäller könsperspektivet erkänner han utan omsvep att det har han minst kunskaper om. Det är det minst utvecklade perspektivet i både hans tänkande och forskning.  
    – Och det är olyckligt men något jag vill bli bättre på. Framför allt för att kombinera med de två andra perspektiven i mitt specifika forskningsområde, sätta dem i kontext och låta dem samspela med varandra.  
  Betydelsen av klass och sedermera kön är grundpelare i den svenska skolans tanke att vara en kompensatorisk kraft. Synen på etnicitet som en avgörande faktor har kommit senare men har inte varit lika uttalad och generell.
Är vi på väg mot en förändring när det gäller skolans sätt att se på etnicitet?
  – Ja, definitivt. Det är något vi fick uppleva i mitten av nittiotalet, särskilt i vad som brukar kallas invandrartäta, segregerade områden. Där märkte man plötsligt att det talades om naturliga mötesplatser, barnen ska träffa varandra. Det svenska välfärdssamhället bygger på att utjämna och blanda. Utjämna sociala skillnader mellan olika sociala skikt och blanda barn och ungdomar från olika miljöer för att nya värderingar och normer ska växa fram. Men på sextio-, sjuttiooch även åttiotalet talades inte så mycket om etnicitet, det var mest en pedagogisk och didaktisk fråga.  
  Diskussionen då handlade om tvåspråkighet och hur barnen ska få tillgång till bra modersmålsundervisning. Parallellt pågick debatten om ifall man skulle satsa på modersmål eller svenska. Skulle föräldrar, hemmet och föreningar sköta modersmålet och skolan satsa på det barnen behöver allra mest, det vill säga svenska?  
  Nittiotalets ekonomiska kris tillsammans med att landet tog emot ganska många flyktingar och många anhöriga flyttade in ses av Nihad Bunar som en vändpunkt. De nyanlända koncentrerades i redan invandrartäta områden eftersom de inte kunde bosätta sig någon annanstans. Det fick genomslag i skolan, där det bland sex, sju hundra elever fanns möjligen en eller två med svenska som modersmål.  
    – Då fick man upp ögonen för etnicitetens sociala konsekvenser. Att man måste in med andra åtgärder än bara språkliga eller pedagogiska.

I dag är alla är överens om att svenska är viktigt. Forskningen har kommit fram till att tvåspråkighet är en förutsättning för att bra lära sig ett språk som inte talas i hemmet. Fortfarande diskuteras pedagogiska metoder för att förbättra språkinlärningen, i första hand i svenska. Men man börjar också alltmer intressera sig för det sociala perspektivet, anser Nihad Bunar.  
    – Det vill säga processerna som elevernas kulturella tillhörighet sätter i gång i relation mellan elever från olika grupper, mellan lärare och föräldrar, mellan skolan som institution och närsamhället, förklarar han.
Kan det ses som en utvidgning av det professionella ansvaret?
  – Ja, och det är inget lärarna kan välja frivilligt. De är tvungna att ta del i arbetet som följer av utvecklingen och att det ställs nya krav på skolan. Inte bara från samhället utan också från elever och föräldrar.  
  Enligt hans erfarenhet är det oftast enskilda lärare som först reagerar när förändringar i elevsammansättningen börjar påverka livet i skolan. Men lärare har liten makt, en reell förändring kan ske bara om skolledningen tar tag och gör något.  
    – I skolor med en positiv utveckling har ledningen agerat kraftfullt och varit drivande. Man duckar inte för internt motstånd utan försöker hantera det, ibland även uppmana medarbetare att söka sig till en annan skola. Skolledningen har en helt avgörande roll för att man ska uppmärksamma inte bara den tvåspråkiga delen, utan även den sociala.  
  Hur det som är bra ska tas till vara och dras in i någon förändring måste varje skola brottas med. Samarbete och nära kontakter med det omgivande samhället är ett plus. Men Nihad Bunar betonar att segregationen inte kan lösas genom att man satsar pengar enbart på vissa förortsområden.  
    – Då är vi tillbaka i den gamla invandrarpolitiken från sjuttiotalet när invandrare utpekades som en grupp med särskilda behov. En särskild sorts etnofierad välfärdspolitik som riktade sig mot en administrativt skapad grupp av människor. Invandrare är ingen etnisk grupp utan en statistisk kategori.  
  Det var när Nihad Bunar kom till Sverige som han med forskarögon började betrakta etnicitet som social organisation och konsekvenser av olika etnisk grupptillhörighet, samspelet med strukturer och sociala villkor.
  – Frågan är vad det betyder för individen. Är det så att jag begränsas i mina möjligheter att få ett bra jobb för att jag tillhör en viss etnisk grupp? Nej, kommer alla att säga för vi har fina lagar mot diskriminering. Samtidigt kan vi läsa i tidningar och det finns utredningar som tyder på att vi särbehandlas. I vardagspraktik innebär det att går han ut med svenska vänner kommer han alltid in överallt, har han sällskap med bosniska vänner blir han ibland avvisad.  
    – Det är ganska intressant, men till slut blir man bara förbannad.

lLÄS MER:





4Fler miljoner till utsatta områden

VIVECA BROZIN BOHMAN

ur Lärarförbundets Magasin