Läs senare

Yrkets status skulle höjas — utan shorts

av Mikael Ekström
18 Aug 2016
18 Aug 2016
Mikael Ekström är grundskollärare 1—7 på Banslätts­skolan i Tullinge.
Mikael Ekström är grundskollärare 1—7 på Banslätts­skolan i Tullinge.

Anders och jag gick vår lärarutbildning tillsammans i början av 90-talet. Det var då vi fick visionen av hur en professionell lärare skulle agera och uppföra sig. Framtoningen var viktig. Vi hade tidigt sett förfallet på skolorna runt lärosätet i Kristianstad.Våra framtida manliga kolleger klädde sig allt som oftast som om de var i färd med att förbereda en husvagnssemester till Dalarna. Anders och jag bestämde oss för att på egen hand höja statusen i läraryrket och vi började med kläderna. Vi kom snabbt fram till en 5-punktsmanual som var, tyckte vi, fullkomligt självklar. Den gällde dock bara manliga lärare, vi hade en viss själv­insikt. Nåväl, de fem punkterna var:

1. Sandaler och dylikt är tabu. Ingen vill se manliga fötter.

2. Shorts har man på sig när man cyklar runt på Ven under ­sommarlovet, inte när man jobbar.

3. En snygg skjorta inger respekt, men bara om den är propert instoppad i byxan och knäppt upp till andra knappen såvida man inte använder slips.

4. Man bär hem arbetsmaterial, böcker etcetera i en portfölj, inte i en ryggsäck, en sådan används med fördel på Ven i punkt 2.

5. Regler om inneskor ignoreras helt.

Vi tyckte inte alls att vi var dryga.

Under min första termin som lärare var det inga problem med att efterleva de fem punkterna, det var termin två som var svår. Sommaren 1994 hade varit väldigt varm, och det var det således även när skolan började i augusti. Mina kolleger gick samtliga omkring i shorts och T-shirt. Själv klädde jag mig som om det var mitten av januari 1953. Ett par ­dagar klarade jag av att upprätthålla min image innan det brast.Jag hade religion med 6A, det fanns inga gardiner i klassrummet, det måste ha varit 35 grader varmt. Av någon anledning hade jag tagit på mig en T-shirt under skjortan och jag svettades som en gris.

Den enda strategi jag kom fram till var att försöka hålla mig i stillhet i klassrummet så jag inte provocerade svettkörtlarna för mycket. Mina glasögon kasade trots det nerför näsan och då luggen klibbat fast i pannan på mig frågade en elev lite försynt: »Är du inte varm?« Han tittade på min skjorta som hade stora svettringar under armarna. Fnitter hördes. Hans kommentar var lätt århundradets understatement.

Det var hög tid att omvärdera mina val. Samma dag åkte jag och köpte ett par shorts och sandaler, men det dröjde flera år innan jag vågade berätta det för Anders.När jag väl avslöjade min mörka hemlighet sa han att han hade gjort samma sak, fast redan första terminen. Han sa också »Man måste ju våga förändra sig och ompröva sina åsikter.« Den frasen lever Anders och jag fortfarande efter.

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin