Välkommen till Lärarförbundet

Nordens största lärarförbund med 234 000 medlemmar! Medlemskapet ger dig allt från råd, service, inspiration & kurser för din kompetensutveckling.

Testa tre månader gratis
Läs senare

Ångest skapar inga goda skolor

av Charlotta Hemlin
29 nov 2012
29 nov 2012
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.
Charlotta Hemlin är lärare i svenska 7-9 på Bergvretenskolan i Enköping.

Alltså, han är bara fem år, utbrister maken som upptäckt en gitarrvirtuos på Youtube.

— Det är idiotiskt att inte ta vara på barnens inlärningsförmåga, säger han och nickar mot nioårige sonen som tränar på introt till »Smoke on the Water« på en sträng. Vi borde skaffat en gitarrlärare när han var två.

— Lugna ner dig, säger jag. Youtubekillen kommer att hata musik när han är femton.

Men inombords pyr den ångest som följt mig ända sedan jag tillsammans med barnen i magen bar ett dåligt samvete för att jag inte sjungit fler sånger för dem. De hade kanske kunnat bli nästa Mozart eller Lennon.

— Är du säker på att hon får den utmaning hon behöver? säger föräldern till flickan i nian och spänner ögonen i mig under utvecklingssamtalet.

Försöker få henne att lugna sig genom att förklara hur hennes dotter växer genom att vara en resurs för andra, att hon faktiskt fått en gymnasiebok att jobba i och att det finns individuella utmaningar för den som så behöver.

Jag är förstås inte så säker. Och medan jag försäkrar förälder efter förälder att deras söner och döttrar naturligtvis ska få möjlighet att visa A-nivå på alla kunskapskrav känner jag hur vanmakten växer. Hur tusan ska det gå till?

I samma veva uttrycker min egen sjuåring att han inte lär sig något i skolan.

— Jodå, det gör du nog, säger jag och tröstar mig med att han ännu inte fått syn på sitt lärande och att huvudsaken är att han trivs. Sneglar ändå oroligt på skolorna runt omkring. Hade barnen utvecklats mer i en annan skola? Och borde vi ha rest runt i världen och visat dem sju underverk och lärt dem sjutton språk? Eller är det försent? Borde vi satt dem i hockeyskola eller balettakademi, samtidigt som de tränat stämsång och stavhopp?

Medan jag fortsätter att formulera utvecklingsmöjligheter för mina elever hoppas jag att någon annan sitter någon annanstans och funderar över mina barns utveckling och på radion talar en minister med Skenedialekt om skolor för spjutspetsar och betyg från fyran.

Lugna ner dig, säger jag för mig själv. Tänker på Strindberg som lär ha varit en medelmåtta i skolan. Åtminstone i svenska. Och på debatten om att tidig elitsatsning inom idrotten rent av kan vara kontraproduktiv. Och på Palme som i början av 60-talet talade om skolan som en spjutspets mot framtiden.

Men ministern tänker inte lugna sig. Han har vår stegrande ångest att rida på och måhända ett val att vinna.

Men tänk om det är på det viset att lärare och föräldrar utan rädsla är det bästa för både elever och samhället och för konkurrenskraften. Kanske försvinner den kollektiva ångesten först när varenda skola byggts ut både på bredden och höjden med rum för varenda liten medelmåtta och varenda liten spjutspets.

ur Lärarförbundets Magasin