Läs senare

Använd läsexperterna

Lågstadielärarnas kompetens borde tas till vara bättre när det gäller läs- och skrivinlärning, anser Marianne Wright.

22 aug 2014

Illustration: Marie Kassman
För tio år sedan skrev jag en insändare i Lärarnas tidning som handlade om att svenska barn läste allt sämre. Min uppmaning då var att använda de utbildade lågstadielärarna på rätt sätt, eftersom de är skolans läs- och skrivexperter. Jag föreslog till och med en ny befattning: ­»inlärningspedagog«.

Det är inte mycket som har förändrats sedan dess. Jo, vi är färre lågstadielärare och elevernas resultat har försämrats. Man måste ställa sig frågan om det kan finnas ett samband.

Jan Björklund har så länge jag kan minnas talat sig varm för lågstadielärare och velat satsa på oss. Han har trots det inte lyckats höja vår status. Det han däremot lyckades med var att göra det omöjligt för en lågstadielärare att utbilda sig till speciallärare/specialpedagog.

Jag försökte under flera år att komma in på dessa utbildningar i flera städer. Tyvärr hade jag bara läst på Lärarhögskolan och inte på universite­tet och jag hade inte skrivit någon C-uppsats.

Då vi utbildade oss till lågstadielärare på 1970—80-talen tillbringade vi fem terminer på Lärarhögskolan. Vi gick i skolan hela dagarna måndag—fredag samt halva lördagen. Huvudämnena var läs-, skriv- och matematikinlärning. Alla övriga ämnen sattes i relation till hur man lär sig läsa och skriva. Men det hjälpte inte då jag ville läsa till speciallärare.

Jag har under flera år jämfört vad man läser på speciallärar/specialpedagogutbildningarna och det är ungefär samma kurser som jag läste i mitten av 1970-talet på Lärarhögskolan i Malmö. Dessutom läser man ju förstås special­pedagogik, som jag tyvärr inte har i min utbildning.

Däremot har de flesta lågstadielärare som arbetar i skolorna i dag omkring 30—40 års erfarenhet av barn både med och utan problem. Vi har också fortbildat oss på olika sätt under årens lopp.

Nu har jag kommit på ett sätt för regeringen att rätta till situationen. Använd oss äldre och rutinerade lågstadielärare på rätt sätt. I väntan på att satsningen på de nya speciallärarna/specialpedagogerna blir klar, kan kommunerna anställa lågstadielärarna som speciallärare (eller inlärningspedagoger). Lönerna betalas av staten. Dessutom får dessa lågstadielärare/speciallärare 5 000 kronor extra i månaden, det vill säga samma påslag som förstelärarna — då detta initiativ verkligen skulle utveckla dagens skola och förbättra för eleverna.

Detta lönepåslag skulle till viss del också kunna kompensera för den orättvisa som följt lågstadielärarna hela tiden. Som jag skrev i insändaren 2004: »När vi kom ut började orättvisorna.« Motiveringen var då att vi inte hade så höga studie­skulder som de lärare som hade läst längre. Med tiden och med det gamla tariff­systemet blev löneskillnaderna större och större. Det fanns dock en period då vi hade samma slutlön som ­mellanstadielärarna, men det tog betydligt längre tid för oss att nå till slutsteget.

När sedan undervisnings­tiden minskades för alla var det bara något negativt för oss på lågstadiet. Precis som vi varnade för var det barnen som drabbades — man plockade bort grupptimmarna i ettan och tvåan och fick mindre tid till intensiv läs-, skriv- och ­matematikinlärning.

De gamla lågstadielärarna kommer att finnas ute på våra skolor i fem, tio år till. Var rädd om dem och satsa på dem. Utnyttja deras erfaren­heter och kunskaper på rätt sätt så att våra barn och kolleger kan dra nytta av dem.

Det är dags att satsa på skolans inlärningsexperter — lågstadielärarna.

ur Lärarförbundets Magasin