Läs senare

Är det tysta klassrum vi vill ha?

Vill vi ha elever som ställer kritiska frågor eller elever som bara gör som de blir tillsagda? Frågan om ordningsbetyg kan inte frikopplas från läroplanens kunskapssyn och värdegrund, anser forskaren Christian Lundahl.

14 feb 2007

Betygen i ordning och uppförande avskaffades när grundskolan och gymnasieskolan infördes på 1960- och 70-talen. Den nya skolan – en skola för alla – innebar en ny syn på skolans uppdrag och på kunskap. Demokrati var ett ledord. I stället för den gamla klassundervisningen med frågor och svar, läxor och förhör ville man se initiativrika elever som lärde sig att arbeta självständigt men också att samarbeta. En sådan skola rimmade illa med betyg i ordning och uppförande.
Men ända sedan betygen försvann har det funnits röster för att återinföra dem.
– Att man nu hänvisar till internationella undersökningar är ett exempel på att man har en lösning som söker ett problem. Motivet för ordnings- och uppförandebetyg kläs i argument som vilar på undersökningsresultat, men egentligen handlar det om en politisk vilja som går långt tillbaka, säger forskaren Christian Lundahl.
Han passar också på att ge en känga åt dagspressjournalister som inte närmare granskat Timss 2003, den undersökning som främst brukar åberopas. Tittar man på mer än en av enkätfrågorna är resultaten motsägelsefulla och diffusa. (Se Lärarnas tidning nr 2/07 eller länken ”Överdrivet om svenska skolan” uppe till höger).

Han är något förvånad över att frågan om ordning och uppförande nu drivs så starkt.
– Det är lite historielöst. Det är ju inte så länge sedan en borgerlig regering sa nej till att införa någon form av sådana omdömen eller betyg.
I 1992 år betygsberedning, då den moderata skolministern hette Beatrice Ask, fanns tanken att återinföra betyg eller omdöme i ordning och uppförande. En särskild grupp fick utreda och överväga frågan. Man fann så många negativa konsekvenser att man i stället valde att förorda samtalet.
– Inte minst för att ett omdöme som för evigt står i betyget stred mot god kristen tradition att förlåta och gå vidare. Vill man se det maktsociologiskt är det mer effektivt att gå på samvetet, få människan att förändra sig inifrån än att förändra sig utifrån. Det kan man i sin tur antingen se som något pedagogiskt gott eller manipulativt disciplinärt, säger Christian Lundahl.
Oavsett öppna eller dolda motiv gjordes i utredningen ett klart ställningstagande. ”Elevens sätt att fungera och uppträda i skolan är något som angår den pågående utbildningen och skall inte vara något som står i ett slutbetyg.” (SOU 1992:86 bilaga 3).
En avsikt med de gamla betygen i ordning och uppförande var att ge en bild av eleven inför framtida arbetsgivare – om man var punktlig, kunde ta order och göra som man blev tillsagd. Utredningens främsta skäl att säga nej till önskemål från arbetsgivarhåll om någon form av ordningsbedömning var ”risken att det fungerar som en konsekvens av principen bestraffning”.
– Föreställningen om en balans mellan straff och belöning har alltid varit kopplad till skolan. Att jobba med betyg som en piska i kombination med beröm är en tradition som går tillbaka ända till Luther, konstaterar Christian Lundahl.
För att i den gamla skolan få ett sänkt ordningsbetyg skulle det till ett aktivt normbrott. Var man hyfsat skötsam kunde man räkna med det högsta betyget, som de allra flesta också fick.
– Om ordningsbetyg återinförs kan man tänka sig att det blir på samma sätt igen, att åtminstone 75 procent av eleverna får högsta betyg. Historiskt- sociologiskt kan man se det som ett sätt för medelklassen att bekräfta sin egen normalitet. För de flesta elever kommer det inte att betyda mer än ett kvitto på att de är normala och lagom skötsamma.

Men vad skulle det ha för effekt för de resterande 25 procenten?
   – Det är det som är problematiskt, man vet väldigt lite om vad det kan tänkas ha för effekter. Men det är rimligt att tänka sig att för dem som inte gillar skolan och inte har knäckt skolkoden så har ett betyg i ordning eller uppförande ingen som helst betydelse.
Christian Lundahl menar att det för en grupp elever till och med kan vara tufft att få ett dåligt betyg. De ser det som ett bevis på aktivt motstånd mot skolans normer. Men det kan också finnas elever, och föräldrar, som tar illa vid sig av ett dåligt ordning- och redabetyg tror han.
– Är man lite pratig, lite slarvig och får det på pränt upplevs det som allvarligare – vilket man i dag har talat om som en positiv effekt. Men frågan när det gäller all form av bedömning är om vi känner till tillräckligt mycket om negativa bieffekter.
– Visst, jag förstår att det på vissa skolor finns problem med en hög grad av stökighet. Men är ordningsomdömen som skrivs in i betyget någon lösning? Eller skapar det mer problem? Det är det ingen som vet.
Den kunskapssyn vi har i skolan i dag kräver ett lite pratigare klimat, säger Christian Lundahl. Det är en kunskapssyn som förutsätter lite mindre ordning än i en traditionell skola. För att uppmuntra ett kritiskt tänkande måste man kunna jobba med motstånd och opposition, vrida och vända på åsikter och argument, förtydligar han.
Diskussionen om ordning och uppförande är en av signalerna om en återgång till mer traditionella värderingar om skolans sätt att uppfylla rollen som kunskapsförmedlare och fostrare. Men ingen talar om läroplanen  – vet folk att den finns? undrar Christian Lundahl och efterlyser en diskussion om läroplanens kunskapssyn, värdegrund och demokratibegrepp.

– Som jag ser det kan man inte frikoppla bedömning från läroplanen, och det gäller även ordning och uppförande. Var går skillnaden mellan sunt kritiskt tänkande och bristande ordning? Det kan bli en svår pedagogisk fråga att förklara för eleverna. Det kan finnas en risk att de drar sig för att invända, opponera, kommentera och säga vad de tycker.
Christian Lundahl har ett starkt elevengagemang som bottnar i hans egen skoltid. Han hade inte svårt i skolan men svårt för skolans auktoritära attityd.
– Jag kan inte låta bli att säga emot och försöka se saker tvärtom. På den tiden premierades inte det.
Född i början av 1970-talet gick han i en skola där betyg i ordning och uppförande redan var avskaffade.
– Annars hade jag nog haft lägsta betyg, tror han.

FAKTA / BREVVÄXLADE MED ELEVER
Christian Lundahl är forskare vid Uppsala universitet. I oktober förra året disputerade han på en avhandling om kunskapsbedömningars tradition och utveckling i svensk skola (”Viljan att veta vad andra vet: kunskapsbedömning i tidigmodern, modern och senmodern skola”).
Under 1990-talet arbetade han på Skolverket, där han bland annat i tre år brevväxlade med 46 elever från olika delar av landet. Ett projekt som resulterade i rapporten ”Den rimliga skolan: Livet i skolan och skolan i livet”. I dag forskar han om hur Tyskland och Sverige hanterar resultaten från internationella undersökningar.

VIVECA BROZIN BOHMAN

ur Lärarförbundets Magasin