Läs senare

Både plus och minus i nya skolpolitiken

LedareJanuariavtalet ger en delvis ny inriktning på skolpolitiken. En del är bra, annat mindre lyckat och mycket är ännu höljt i dunkel.

06 feb 2019
Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande
Följ och kontakta mig på Twitter: @JohannaJAstrand

Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna ger hyggliga förutsättningar för en stabilitet i besluten. Något alla vi som verkar inom skolan välkomnar. Ingen vinner på reformer som knappt hunnit genomföras innan nya politiska majoriteter vänder helt om och skickar nya direktiv.

Men vad kommer egentligen hända i den skolpolitiska verkstaden? I avtalet finns det som är positivt och det som är negativt. En hel del är ännu höljt i dunkel.

Positivt är löftet att ge oss lärare och skolledare en fungerande kompetens- och yrkesutveckling under hela vårt yrkesliv. Rätt utformat kan ett så kallat professionsprogram stärka läraryrkets attraktionskraft och bidra till ökad kvalitet på undervisningen.

Det viktiga är att politikerna lyssnar på oss i professionen.

Lika positivt är att regeringen förbinder sig att minska barngruppernas storlek i förskola och fritidshem. Upp till bevis, säger jag.

Mindre bra är att införa betyg i årskurs 4. Det finns inget vetenskapligt stöd för att det leder till att eleverna lär sig mer. Tvärtom.

Oroväckande är det som sägs om tioårig grundskola. Förskoleklassen är redan obligatorisk och når alla sexåringar med den variation av arbetssätt, uttrycksformer och lärmiljöer som gynnar övergången från förskola till skola och fritidshem. Det finns ingen anledning att underkänna förskollärares specialisering på sexåringars lärande och utveckling genom en ny reform. Säkra i stället tid till planering och utveckling för att höja kvaliteten.

Vidare ska en nationell plan för trygghet och studiero tas fram. Den behöver ställa tydliga krav på att huvudmännen ger det extra stöd som lärare och rektorer efterfrågar. Det är viktigare än skärpta disciplinära åtgärder.

Till det dunkla hör insatser för att lösa lärarbristen. Arbetsintegrerad lärarutbildning omnämns lite i skymundan, liksom en satsning på lärarassistenter. Det är bra satsningar som jag hoppas ges en ordentlig finansiering. Skolpolitiken måste ha som ledstjärna att öka läraryrkets attraktivitet genom konkurrenskraftiga löner och en rimlig arbetsbelastning. En politik som inte ser lärarbristens grundorsaker kommer inte att lyckas med målet om bättre kunskapsresultat.

Även konturerna av en politik som leder till en likvärdig skola är oklara. Skolans finansiering behöver bli mer likvärdig och tilldelas utifrån faktiska behov och skolsegregationen måste bekämpas. Frågan vad regeringen är beredd att göra är dock obesvarad.

Något som saknas är frågan om tillit till oss i professionen. Det är hög tid att göra upp med New public management-filosofins ständiga utvärderingar, mätningar och rapporteringskrav. I dag får skolledare och lärare ägna värdefull tid till att agera byråkrater – tid som hade kunnat ägnas åt elevernas lärande.

Efter månader av stiltje drar skoldebatten igång igen. Det viktiga är att politikerna lyssnar på oss i professionen. Tillsammans har vi svaren på vad som krävs för ett mer attraktivt läraryrke som får söktrycket till landets lärarutbildningar att skjuta i höjden.

ur Lärarförbundets Magasin

Lärarnas tidning frågar

Hej! Får vi ställa en fråga?
Vi undrar om du är: