Läs senare

Carl Johan de Geer samlar sig

Carl Johan de Geer är en av Sveriges mest mångsidiga konstnärer. Vid 75 års ålder bygger han en retrospektiv utställning på Färgfabriken i Stockholm – från tavlor, tyg och tåg till film och en morbid skoluppgift på franska.

25 maj 2014
Carl Johan de Geer samlar sig
Collage: Carl Johan de Geer

Du har jobbat med konstnärliga uttryck åt alla möjliga håll under 50 år – konst, scenografi, fotografi, film, tv-serier, litteratur, textildesign, skådespeleri… Hur har du gjort urvalet till utställningen?

– Det är en blandning av nya saker och verk som annars finns på olika konstmuseer och konsthallar. Till exempel två rum från utställningen »Trivsel«, en dystopisk modelljärnväg, en akrylmålning som är skolbarnens favorit på Arbetets museum i Norrköping, foton jag målat på, tyger, affischer… Och en installation med en bok från min skoltid där jag skriver om hornhinnor efter döda. Dessutom visas min film »Mormor, Hitler och jag«, som tyvärr – genom de nazist­iska strömningarna – fått förnyad aktualitet i dag.

Du har sagt att en av lärdomarna från åren på Konstfack var att man inte måste kunna måla för att måla, och inte kunna teckna för att teckna. Vad är viktigt att lära sig för att bli konstnär?

– Jag lärde mig två bra saker på Konstfack; att limma och att skära i kartong. Och att förstå att mellanrummet är lika viktigt som bokstäverna i en rubrik. Det har jag haft stor nytta av när jag gjort mina tyger. Jag börjar med att rita mönstret i svartvitt för att titta på former och mellanrum. Sedan kommer färgen.

– Annars vill gärna framhålla likheten mellan att teckna och fotografera. Många äldre konstnärer var fantastiska fotografer och målade utifrån bilder – Munch, Krøyer, Bruno Liljefors… Utmaningen är densamma när man fotograferar och tecknar: Var ska bilden sluta? Vad ska med?

– Men i princip tycker jag att alla skolor ska skrota läroplanen och ­ i stället­ låta alla studera det som intresserar dem – som rullbrädans historia. Det kanske kan verka helt värdelöst för en lärare som vill vara vetenskaplig, men för den som går in för något leder alltid intresset till något annat. Så småningom har man universum som fält ändå.

Du har ofta varit politisk i din konst. Och lekfull. Hur mycket leker du?

– Lika mycket som alltid, det är samma möjligheter och svårigheter. Jag blir på bra humör av att göra något, även om det är i liten skala. Sedan kan jag visa det för andra.
 

ur Lärarförbundets Magasin