Läs senare

Cecilia – en förstelärare

Nätverk, ninjor och nummerplåtar. Försteläraren Cecilia Bergentz tar till nya grepp för att utveckla under­visningen i engelska.

13 Dec 2013

Bild: Sten Arndt
Två av familjens hundar började bråka. Nora försökte hindra den tredje från att rusa dit, men halkade och bröt armen.
Felicia åkte till Stockholm och såg Trollkarlen från Oz. På väg hem krockade tåget med en älg.

Gustavs pappa har fyllt år.

Många händer sträcks ivrigt i luften under måndagens morgonsamling i Cecilia Bergentz 4–5:a på Hummelstaskolan utanför Enköping. Helgen har varit händelserik och berättelserna avlöser varandra. När alla fått tala till punkt leder Cecilia Bergentz över uppmärksamheten till veckans aktiviteter. Första lektionen är engelska – vilket innebär att alla ska ut på parkeringen utanför skolan.

Denna oortodoxa didaktik är ingen slump. Cecilia Bergentz är Enköpings nyutnämnda förstelärare i engelska för yngre elever. Hon har ansvar för att utveckla sin egen, skolans och kommunens undervisning i ämnet.

I dag ska eleverna bilda ord som innehåller de tre bokstäverna på bilars nummerplåtar. Varje bokstav ger ett till tio poäng beroende på hur vanlig den är i engelskan. Målet är att komma på ord som ger så många poäng som möjligt.

Eleverna delas in i par. De flesta tar på sig jackor för att skydda sig mot den kyliga vind som drar in från de gråblöta åkrarna runt skolan. Personalens bilar får sin plåtar närstuderade. MRH. Det var inte lätt. TME. Vad skulle det kunna bli för långt ord? Barnen går runt och diskuterar. Några slår i ordböcker som Cecilia Bergentz burit med från klassrummet, andra går vidare till en annan parke­ring för att se om det finns bättre bokstavskombinationer där.

Cecilia Bergentz avstyr vänligt men bestämt ett par pojkars försök att spara några meter genom att springa längs vägen i stället för bakom skolan.

Lektionen är ett led i Cecilia Bergentz strävan att göra engelskan roligare för eleverna. De arbetar allt mindre med läroboken och allt mer med vadhelst hon hittar på.

– Jag jobbar gärna med konkreta uppgifter och bilder. Det arbetssättet har jag med mig från min tid som förskollärare och det fungerar väldigt bra även för lite större barn. Om man ska få med allt viktigt – läsa, skriva, lyssna och förstå – räcker det inte att bara låta eleverna sitta med en text.

En bra uppgift ska väcka elevernas motivation och arbetsglädje, och kunna genomföras av alla trots att de är på väldigt olika nivåer, tycker Cecilia Bergentz. När hon planerade dagens lektion var hon rätt säker på att nummerplåtarna skulle engagera.

– Bilar är intressanta, parkeringen där barnen annars inte får vara är spännande och poängsättningen är en utmaning.

Bild: Sten Arndt

Utnämningen till förstelärare gav Cecilia Bergentz en didaktisk kick.

Hon har fördjupat sig i engelskan och läser på om olika sätt att undervisa. Ändå tycker hon att något annat är betydligt viktigare för skolutvecklingen.

– Förhållningssättet är A och O. Om inte relationen och mötet med eleven fungerar blir det ingen inlärning. Det måste finnas en ömsesidig respekt mellan lärare och elev.

Den kan läraren skapa genom att vara vänlig och stadig. Barnen ska inte behöva befara att läraren plötsligt kan explodera.

– Delvis är det kanske en personlighetsfråga, men man kan lära sig att inte skrika och att inte skälla ut en elev inför andra. Kan man motivera varför något ska göras på ett visst sätt accepteras det oftast. Vi går många gånger för snabbt i strid med eleverna. Det är bättre att förebygga konflikter genom att vara mer flexibel.

Viktigt är också att lyssna på och ta vara på barnens idéer. De ska få komma med egna uppslag kring till exempel ett tema och själva planera sitt arbete.

– Det tar mer tid och blir rörigare än när jag själv styr upp lektionerna. Att stoppa ­deras förslag och behålla kontrollen är enklare. Men om man vågar tro på barnen och deras förmåga blir de väldigt motiverade. Det mesta de vill göra kan kopplas till kursplanen.

På parkeringen hörs skolklockan ringa till rast. Eleverna stoppar undan sina papper och pennor, många hämtar bollar och börjar spela på alla öppna ytor runt skolan. Det är fotboll som gäller på Hummelstaskolan. Utom i personalrummet, dit Cecilia Bergentz går för att värma sig. Här är Tjurruset det stora samtalsämnet. Inspirerade av en kolle­ga har hon och runt 15 andra på skolan bestämt sig för att nästa höst ställa upp i det tuffa uthållighetsloppet, som har gyttjedopp som främsta lockbete. Cecilia Bergentz inhöstar beröm när hon berättar om gårdagens milslånga träningspass.

Den goda stämningen i kollegiet var också tydlig när hon blev förstelärare. Arbetskamraterna gratulerade och Cecilia Bergentz har inte känt av någon avundsjuka för att hon plötsligt fick en löneförhöjning med 5 000 kronor i månaden. Så är det inte överallt. I en Facebook-grupp för förstelärare som hon är med och driver berättas om tystnad och missunnsamhet.

– Många säger att vi gör samma sak, och det gör vi kanske på ett sätt – men vi engagerar oss ganska olika. Man är i olika faser i livet. När mina barn var små hade jag ont om tid, då fanns det andra som gav det lilla extra. Nu är det jag som får något att bita i – och lite uppmuntran för det.Bild: Sten ArndtRasten går mot sitt slut och Cecilia Bergentz kallar eleverna tillbaka till parkeringen för att avsluta uppgiften. Åter i klassrummet räknas poängen ihop. Vinner gör »Teenage­MutantsNinjaTurtles«, med 38 poäng. Cecilia Bergentz avslår, efter samråd med några elever, spridda protester om att det inte är ett enda ord och ber barnen redovisa vad de lärt. Svaren blir: hitta ord på skyltar, stavning, räkna poäng, söka i ordböcker och att samarbeta.

Lektionen är slut och klassens fyror försvinner till idrotten. Cecilia Bergentz, som förutom engelska är behörig i matematik, svenska och religion, stannar kvar med femmorna och börjar diskutera hur entalet i ett decimaltal är i mitten, om man tänker sig att tiotalen och hundratalen är till vänster och tiondelar­na och hundradelarna till höger.

Begripligheten, och entusiasmen, ökar när eleverna får klippa ut centimeterstora entalskvadrater och decimeterlånga tiotal och tiondelar ur färgglada rutmönstrade papper.

Till några elevers hörbara förtret är lektionen kort. I matsalen väntar pasta med skinksås.

Cecilia Bergentz slår sig ner vid ett fönsterbord och får av Nora Lööw veta att det värsta med brutna armar är att de försvårar rörelser i sömnen. Det bästa är att man får presenter av släktingar som tycker synd om en.

När alla tallrikar är tomma går Cecilia Bergentz till personalrummet för att hämta en tunn gul väst med RASTVAKT tryckt på ryggen. Några elever som klättrar högt i ett träd får hållas, men en pojke som känner sig utestängd från en grupp i en risig dunge får hjälp att komma in – tills han kommer på att något roligare händer bland kompisar längre bort.

Cecilia Bergentz cirkulerar en halvtimme på skolgården innan det är dags för avlösning.

Sist på dagens schema står Ledningsgrupp. Tillsammans med fyra kolleger på skolan diskuterar Cecilia Bergentz en eventuell motionssatsning, ett eventuellt framtida elevtapp till en nystartad friskola och eventuella insamlingar till en skola i Sydafrika och nödlidande i Syrien.Bild: Sten ArndtJust ledningsgruppen fick stryka lite på foten för att Cecilia Bergentz skulle få ihop sitt schema när hon blev förste­lärare. I Enköping har de fått en nedsättning av sin vanliga arbetstid på 10 procent. Då ska de bland annat hinna bygga nätverk genom att arrangera ämnesträffar, delta i projektgrupper och handleda kolleger. Cecilia har försökt lägga sina 3,5 förstelärartimmar på fredagsförmiddagarna.

– Men det är sällan jag just då kan göra det jag ska enligt uppdraget. Och egentligen har jag bara tagit bort en timmes undervisning och kortat ned ledningsgruppens möte med en halvtimme – men det är mest i teorin.

I praktiken tar Cecilia från sin egen planeringstid, eller rättare sagt jobbar hon många timmar extra utan betalning. Från Facebook-gruppen för förstelärare vet hon att villkoren skiljer sig mycket mellan kommunerna. I vissa minskas den egna undervisningen med hälften, i andra inte alls. Några förstelärare vet exakt vad som förväntas av dem, många har ingen aning. Det är vanligt att tjänsterna är tillfälliga, som i Enköping där förstelärarna utsetts på tre terminer.

– Det är lite märkligt, för jag kommer ju fortsätta vara en bra lärare även senare. Å andra sidan vet jag inte om jag vill ha uppdraget resten av livet. Alla kan tröttna och få en dipp.

Om Cecilia Bergentz skulle vilja minska sin arbetsbörda finns det mycket att välja bland. Hon är till exempel arbetslags­ledare, studerar på kvartstid pedagogiskt ledarskap vid Uppsala universitet, går en chefsaspirantkurs i kommunen och tillbringar mycket tid på nätet för att få och ge inspiration. Vid sidan av Facebook-gruppen bloggar och twittrar hon om arbetet som förstelärare.

– Jag jobbar nästan jämt. Det låter inte klokt, men jag trivs med det. Jag vet inte riktigt vad som är arbete och vad som är fritid, men det kanske inte spelar så stor roll.

Personligt

Cecilia Bergentz

Bild: Sten ArndtJOBB Förstelärare i Enköping.

BOR Grillby.

ÅLDER 45.

FAMILJ Man och tre barn.

FRITID Rider, fotograferar, tränar och reser.

GÖR I JUL Jobbar, pluggar och är med familjen. Barnen vill att julen ska vara traditionell och som den alltid varit.

 

Cecilia på nätet

ur Lärarförbundets Magasin