Läs senare

Dåliga lektioner kan leda till bra diskussioner

KrönikaVarför gör jag fortfarande så här? Ger mig i kast med sånt som jag inte vet fungerar? skriver läraren Charlotta Hemlin i sin krönika.

av Charlotta Hemlin
27 Feb 2018
27 Feb 2018
Charlotta Hemlin är lärare i svenska 7-9 på Bergvretenskolan i Enköping

A sså Charlotta, det här är både barnsligt och svårt. Det går inte.

Den 18-åriga eleven ser uppgivet på mig och resten av sva-gruppen fyller på med skeptiska stämmor. Vad är det vi håller på med egentligen?
Ja, vad ska jag säga? Idén var ju så bra i teorin. En mattelärare har signalerat att många av andraspråkseleverna i hennes grupp kämpar med de geometriska begreppen. Själv tycker jag att mina elever har fastnat i mönstret att läsa, repetera och lära utantill och plågas av dåligt samvete över att vi sällan tränar olika inlärningsstrategier och studieteknik. Så på detta ska nu rådas bot. Det ska bli ämnesövergripande och kreativt så det visslar om det. Båda hjärnhalvorna ska aktiveras och eleverna ska få gestalta geometribegrepp i ramsor, bilder, sagor och sånger. Roligt ska det också bli, har jag tänkt och släpat in färgat papper, limstift och saxar i klassrummet en måndagseftermiddag.

Vi går ju inte på dagis vet du, suckar en elev när jag demonstrerar en ritsaga med polygoner på tavlan.

Eftersom jag är både läslyft och lärarlyft, i stort sett impregnerad i språkutvecklande arbetssätt och lever och andas Jim Cummins fyrfältare, inser jag vilken totalsågning elevernas utlåtanden är. Det här är raka mot­satsen till de kognitivt utmanande uppgifter i tydlig kontext som hör hemma i utvecklingszonen. Det här är zonen för frustration. Och förminskning.

Ja, men tänk er att ni ska förklara begreppen för era småsyskon, föreslår jag i ett försök att rädda situationen. Är inte hypotenusa ett skojigt ord? Egentligen vet jag att loppet är kört, att det inte är just i dag som mina elever kommer att uppfinna en egen kreativ minnesmetod.

Vet du vad, säger jag till killen med den mest skeptiska uppsynen. Du kan väl bara översätta orden till persiska.

Jisses! Blev jag inte bättre än så här?

I samma veva slår det mig att jag faktiskt firar tioårsjubileum. I januari 2008 klev jag in i ett klassrum som behörig lärare för allra första gången. Jisses! Blev jag inte bättre än så här?

Eller snarare, varför gör jag fortfarande så här? Ger mig i kast med sånt som jag inte vet fungerar?

Fast om sanningen ska fram vet jag att jag har lärt mig en hel del på tio år. Jag vet mycket mer om varför och lite mer om hur. Dessutom vet jag att misslyckade lektioner kan leda till givande diskussioner med eleverna senare.

Jag samlar ihop limstiften och förklarar att vi lägger ner uppgiften. Nästa vecka ska vi läsa roman och jobba med grammatik.

Åh, grammatik, säger en av eleverna med något längtansfullt i rösten.

ur Lärarförbundets Magasin