Läs senare

De sadlade om till lärare

ReportageHantverkaren Håkan Peterson, civilingenjören Göran Sundström och kocken Lisa Palm har något gemensamt. De har alla skolat om sig till lärare tämligen sent i livet. Åldern för med sig ett lugn samtidigt som livserfarenheterna de har med sig från tidigare arbetsliv ger pondus vilket gör det lättare att motivera eleverna.
Läs deras historier.

06 mar 2020

”Jag har gjort en klassresa på mer än ett sätt”

Foto: Ulf Lodin

Efter tjugo år som hantverkare kände Håkan Peterson att det var dags att byta bana – kroppen sa ifrån. Eftersom han alltid haft lätt för matte och teknik föll valet på läraryrket. I dag arbetar han som NO-lärare på Hagsätraskolan och tycker att han har världens bästa jobb.

Håkan var själv en av de där eleverna som saknade den rätta motivationen att plugga vidare. Då, i början av 70-talet, var det inte ovanligt att ungdomar hoppade av gymnasiet för att börja jobba. Håkan var en av dem.

— Pappa var sjöman så jag tänkte att jag går också till sjöss. Den 4 juli 1973 gjorde jag min första resa från Oxelösund ner till Belgien. Vi transporterade järnmalm och kol över hela världen. Första tiden var jag på däck, men senare jobbade jag nere i maskinrummet, säger Håkan som minns de fem åren till sjöss som oerhört upplevelserika och spännande.

Resorna förde honom till såväl Kapstaden som Narvik och han har varit i fler internationella hamnstäder än han kan räkna. Rafflande historier finns det gott om. Som den där gången då besättningen blev beskjuten i Mauretanien.

Håkan Peterson

Ålder: 63.

Familj: Särbo och två vuxna döttrar.

Bor: I Trångsund.

Gör: NO-lärare i Hagsätraskolan.

— Det hade kunnat gå riktigt illa. Jag tror inte att jag begrep allvaret, konstaterar Håkan med ett leende.

Efter hemkomsten gjorde han lumpen och började därefter jobba för HSB som reparatör. Senare startade han ett företag som sysslade med bilvård och i början av 90-talet startade han egen målerifirma. Han hade ingen formell målarutbildning, utan var självlärd. Åren gick, firman gick bra. Då var Håkan i 40-årsåldern.

— Jag insåg att jag nog måste byta bana och tog kontakt med Arbetsförmedlingen, som tyckte att läraryrket kunde vara något för mig. Det var stor brist på framför allt NO-lärare och lätt att få jobb. Jag visste att jag var bra på matte och märkte att jag gillade att lära ut och förklara. När jag kom hem från jobbet på eftermiddagarna satt ofta fem, sex klasskompisar till mina döttrar och väntade på mig, säger Håkan.

Han förklarade pedagogiskt så att barnen förstod och kände en stor tillfredsställelse och glädje över att lyckas lotsa dem genom matematikens snårigheter.

Att sadla om till lärare kändes plötsligt som ett självklart val och på tre terminer läste Håkan in gymnasiet. Nu gick det som på räls.

— Jag var otroligt taggad och tyckte att det var superkul. Med all den erfarenhet jag hade i bagaget var motivationen hög, även om jag på ett sätt fick börja från noll. Detta var något jag verkligen ville göra.

Sammanlagt blev det tolv terminer på raken, inklusive Lärarhögskolan. En stundtals mödosam resa som ledde fram till en lärarexamen i matematik, kemi, fysik, biologi och teknik. 48 år fyllda var han redo att börja jobba.

Han hade bland annat gjort praktik på en stor innerstadsskola, men kände att det inte var rätt för honom. Först när han kom till Rågsvedsskolan kände han att han hade hittat hem.

— Jag kände direkt att det är här jag ska vara. Dels gillade jag närheten till naturen, jag är ju själv uppvuxen i Farsta. Och dels kände jag att jag kunde göra skillnad på riktigt. Här handlade det inte bara om att undervisa, utan om att lyfta barnen. Många kom från utsatta miljöer, hade svåra upplevelser med sig i bagaget, dia-gnoser eller bodde trångt och fattigt. Jag kände att här skulle jag göra nytta.

2007 började han i Hagsätraskolan efter att ha blivit övertalig i Rågsved – och här har han blivit kvar.

— Detta är tveklöst det bästa jobb jag har haft. Inget går upp mot den bekräftelse man får från ungarna, att känna att jag gör skillnad och gör ett bra jobb. Det handlar inte bara om att undervisa utan om att vara en förebild och bygga förtroende, säger Håkan och berättar om den där killen i sexan – som inte var hans elev – som kom springande efter honom en dag och bad honom lösa några gåtor. Håkan klurade snabbt ut svaren på två men den tredje gåtan lät han pojken få. Han gav med flit fel svar.

— Åh som han lyste upp, han kände sig stolt och kaxig över att ha brädat mig. Och så fick jag en kram. Som det värmde. Man växer flera meter …

Livserfarenheten och åldern ger ett lugn, en stabilitet och en pondus som han har stor nytta av i mötet med eleverna. Han säger ifrån om de går för långt och har inga problem med att sätta ner foten. Han möts oftast av respekt och upplever att han är en förebild. Allt han gör – även sådant som går en elev emot – gör han med respekt för individen.

— Som pappa vet jag hur barn tänker och reagerar och mina tidigare yrkeserfarenheter ger mig en förankring i verkligheten. Jag kan hänvisa till egna erfarenheter när barnen frågar mig ”varför ska jag kunna det här?”. Jag visar inte bara på teori utan på praktik. Jag är nog också mer prestigelös än vad jag hade varit om jag hade blivit lärare som ung. Jag är ”coolare” och vet att man kan välja vad man lägger sin energi på. Det gör mig till en bättre lärare, tror jag.

”Ur krisen föddes viljan till förändring”

Foto: Ulf Lodin

Efter finanskrisen 2008 tog civilingenjören Göran Sundström sitt livs kanske viktigaste karriärmässiga beslut. I stället för att försöka hänga sig kvar i finansbranschen valde han att skola om sig till NO-lärare. Han sänkte lön och status – men vann en arbetsglädje han aldrig tidigare känt.

Som ung snuddade Göran Sundström någon gång vid tanken på att utbilda sig till lärare. Hans mamma var språklärare i Helsingfors och älskade sitt yrke.

— Min bild var att det var ett högstatusjobb. Mamma var akademiker, allmänbildad och särskilt intresserad av naturvetenskap, säger Göran.

Men med mestadels femmor i slutbetyg kändes det givet att söka en prestigefull högskoleutbildning. Valet föll på KTH och en civilingenjörsutbildning med inriktning på elektroteknik.

— Jag hade fallenhet för matematik, teknik och fysik och ja … utbildningen gick bra. Jag har en konstnärlig och musikalisk ådra också, så en annan dröm var att bli pianist, men det intresset fick jag nära på min fritid. I stället blev det en forskarkarriär på KTH och så småningom en doktorstitel, säger Göran, som efter att ha gift sig och fått barn började se sig om efter en fast anställning.

Under 90-talet arbetade många ingenjörer inom telekom och Göran fick snart ett bra jobb. Men år 2000 började marknaden gunga och IT-bubblan sprack.

Göran Sundström

Ålder: 52.

Gör: Förstelärare på Täby Enskilda Gymnasium i ämnena fysik, matematik och teknik.

— Det var krisigt ett tag men jag tog mig vidare och började i stället jobba inom finans. Jag tyckte det var spännande med start-up-företag och investeringar och det flöt på bra tills finanskrisen kom 2008. Det innebar massuppsägningar och enorm turbulens, banken jag jobbade på gick i konkurs. Det var då jag på allvar började fundera på om det inte var dags för en kursändring.

Någonstans här återupplivades tanken på läraryrket. Han visste vid det här laget att han var bra på att förklara och lära ut; det hade han redan till viss del gjort inom ramen för sitt yrke. Och hemma vid köksbordet var han den givna läxhjälpen.

Göran slår ner med blicken. Medger att han aldrig kände sig riktigt hemma i finansvärlden.

— Det var något som skavde. Jag tog på mig min dyra kostym och gick till mitt fina kontor. Men det var inte riktigt ”jag”… jag kände att det var något som fattades.

Men beslutet att sadla om till lärare var inte självklart. Han insåg att det skulle innebära ett paradigmskifte och vara omvälvande på mer än ett sätt. Han var 40 fyllda och hade en livsstil anpassad efter en relativt god ekonomi. Nu skulle han få jobba enligt politiska styrdokument och för demokratiska processer i skolan stället för att styras av kommersiella intressen i näringslivet.

— Även om jag tidigare lekt med tanken att byta inriktning i livet så hade jag inte kommit till skott. Man blir lätt bekväm när man har ett statusjobb och hyfsad lön. Men ur krisen föddes något nytt. Jag längtade efter förändring och tänkte att nu kanske det var dags? Mamma fanns där som stöd och manade också på. Hon tyckte att jag borde satsa på läraryrket. Det skulle ge mig den meningsfullhet jag hade sökt men inte funnit. Behovet av NO-lärare var dessutom stort.

Med en doktorshatt i fysik räckte det med två terminer KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) på Stockholms universitet och 2011 började Göran som lärarkandidat på Thorildsplans gymnasium. Som utexaminerad fick han fast anställning på skolan. I dag är han förstelärare på Täby Enskilda gymnasium – och han har aldrig ångrat sitt beslut att byta bana mitt i livet.

Han upplever att läraryrket är mer samstämmigt med hans sanna ”jag” än näringslivsjobben någonsin var.

— Jag gillar att möta ungdomar utifrån deras förutsättningar, att väcka deras intresse för mina ämnen, att lära ut och förhoppningsvis ge dem några pusselbitar de kan ta med sig ut i livet. Skolan ska forma våra barn och ge en god grund till demokratiska värderingar. Som lärare jobbar man med människor och personlig utveckling och man måste vara lyhörd, ödmjuk och flexibel. Det känns meningsfullt. Och viktigt, menar Göran.

Han är övertygad om att det finns många fördelar med att ha ett annat yrke i bagaget och bli lärare i mogen ålder.

— Jag har väldigt goda ämneskunskaper och kan relatera direkt till yrkeslivet och verkligheten. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte handlar mig, att jag ska få glänsa. Utan om eleverna och deras behov. Jag är trygg i mig själv och mina kunskaper, jag har både yrkeserfarenhet och livserfarenhet. Samtidigt var jag tvungen att acceptera att jag undervisningsmässigt var nybörjare. Jag kan lugnt säga att det var en utmaning …

Andra fördelar är vana vid den organisatoriska strukturen på en arbetsplats, hierarkierna och arbetet med att driva och utveckla verksamheten framåt.

På frågan vad yrkesbytet har gett honom som individ tystnar Göran ett ögonblick innan han svarar. Så gör han ofta. Reflekterar, vänder och vrider på resonemangen. Väljer orden med omsorg.

— Jag har fått en mer nyanserad bild av verkligheten och bättre koll på samhället. Jag är ju ute i verkligheten varje dag och måste ständigt ta beslut i små och stora frågor. Här och nu, varje morgon. Någon elev mår dåligt, någon skolkar, någon funderar på att hoppa av. Det måste hanteras. Det är det svåraste jobb jag har haft. Att arbeta på kontor är betydligt enklare i jämförelse, säger han och tillägger att det trots mödor och tung arbetsbörda är värt det.

— Jag vill egentligen inte prata i termer av ”belöning”. Men visst känns det tillfredsställande när jag märker att jag når fram, att eleverna lär sig saker och att jag bidrar till att stärka dem i deras fortsatta resa. Att stå inför klassen när allt flyter ger en slags … eufori. Det gör mig enormt nöjd.

”Kunskapstörsten är min drivkraft”

Efter många år som kock insåg Lisa Palm att hon behövde intellektuell stimulans för att utvecklas som människa och må bra. Hon började plugga sociologi och kom så småningom in på det korta lärarprogrammet. I dag har hon en fast lärartjänst och stortrivs.

Efter avslutad grundskola kände Lisa Palm att hon var så skoltrött att hon inte ens ville fullfölja gymnasiet. Hon jobbade på snabbmatsrestauranger och hoppade så småningom på en gymnasial kockutbildning.

Hon trivdes med kockyrket, framför allt med arbetskamraterna och den sköna jargongen. Men lönen var låg, karriärmöjligheterna få och hon kände sig ofta sliten av det tunga och stressiga arbetet.

— Jag är en i grunden intellektuellt intresserad och kunskapstörstande person och som kock kände jag inte att jag fick utlopp för den sidan av mig. Jag kommer från ett akademikerhem, min mamma var lärare, hon var min förebild. Att jobba som kock kan vara jättekul, det är fart och fläkt och roliga människor, men det är knappast intellektuellt stimulerande, säger Lisa, som parallellt med jobbet började läsa enstaka kurser på universitetet.

Lisa Palm

Ålder: 44.

Familj: Två barn 18 och 16 år.

Bor: I Göteborg.

Gör: Lärare i samhällskunskap, sociologi och internationella relationer på Schillerska gymnasiet i Göteborg.

Hon funderade på att ta en magisterexamen i sociologi, men insåg snart att det inte fanns någon enkel och rak väg till en akademisk karriär. Så av en händelse fick hon tips om det korta lärarprogrammet, KPU. En före detta undersköterska hade vidareutbildat sig till lärare och var jättenöjd med sitt val.

— Hon tyckte att jag borde söka. Det finns jobb och lönen är bra. Och så blev det. Jag kände att det korta lärarprogrammet var ett klockrent sätt att snabbt kombinera ämneskunskaper med pedagogik. På ett och ett halvt år skulle studierna leda fram till ett bra yrke med utvecklingsmöjligheter. I skolans värld skulle jag få utlopp för min vetgirighet och samtidigt förmedla mina kunskaper till eleverna, säger Lisa, som fick sin lärarlegitimation 2016. Efter några år på olika vikariat har hon sedan hösten 2019 en fast lärartjänst på Schillerska gymnasiet där hon undervisar i bland annat sociologi och samhällsvetenskap.

Hon har lärt sig att uppskatta utmaningen i att undervisa; att hitta sätt att förklara komplexa samband och få eleverna att förstå.

— Glädjen man känner när något tänds i ögonen på en elev, när personen säger ”aha, är det så det hänger ihop, nu fattar jag”. Det är enormt tillfredsställande, konstaterar Lisa, som med sina år inom kockyrket vet hur det kan gå om man väljer bort skolan.

— Jag har en del elever som kanske inte är så studiemotiverade. Med mina erfarenheter i bagaget kan jag förklara vikten av att plugga, jag har ju upplevt verkligheten därute själv och vet hur mycket man får slita för en usel lön. Jag har inte bara teori i bagaget, utan också praktik och livserfarenhet. Det ser jag som en resurs.

Hon menar att det finns fördelar med att komma in i läraryrket som lite äldre. Man är tryggare i sig själv och har mer pondus.

— Å andra sidan kan det förstås vara bra att vara en ung lärare, man är ju närmare sina elever i ålder och hänger med mer i deras samtal. Men det är ju övergående, alla lärare blir ju äldre medan eleverna förblir unga, säger Lisa med ett leende.

Hon är övertygad om att om hon blivit kvar i kockyrket så hade hon varit både fysiskt utsliten och bitter i dag. Med facit i hand önskar hon att hon hade sadlat om tidigare i livet.

— Men jag mognade ganska sent och var väl inte riktigt redo förrän efter 30 … det har varit helt fantastiskt att få börja plugga i vuxen ålder och äntligen få bejaka min törst efter kunskap. I skolvärlden är samtalen annorlunda än i restaurangbranschen. Det finns utrymme att diskutera, fördjupa, reflektera och utmana sig själv intellektuellt. Det är inget lätt jobb och är ofta stressigt, men jag älskar det. Jag har utvecklats enormt som människa efter att jag blev lärare.

Fråga

Blir DU stressad av teknikkrångel i skolan?

ur Lärarförbundets Magasin