Läs senare

De svåra samtalen kräver stöd uppifrån

De flesta lärare tvingas ibland leda ett samtal som man på förhand vet blir besvärligt. Här berättar några lärare om sina erfarenheter.

07 okt 2011

Bild: Emma Hanquist

Eva: Jag fick arga brev från familjen efter utvecklingssamtalet

Eva är 1—7-lärare i svenska och SO sedan 16 år. Innan hon gick Lärarhögskolan arbetade hon på förskola och har sammanlagt arbetat 32 år med barn. För ett par år sedan hade Eva en elev som behövde extra stöd. Men utvecklingssamtalen som var till för att stödja eleven fungerade inte. Här berättar Eva själv:

»Redan en bit in på höstterminen i ettan märkte jag att eleven hade svårt med läsningen men det gick ändå hyfsat och kontakten med familjen var ganska bra. När vi kom upp i tvåan såg jag att eleven även hade svårt i matte. Här i kommunen har vi obligatoriska diagnoser och den här eleven hade stora svårigheter att klara uppgifterna.

När vi hade höstens utvecklingssamtal berättade jag för familjen om elevens svårigheter och jag skrev en individuell utvecklingsplan (IUP) och ett åtgärdsprogram. Familjen skulle läsa mer hemma och eleven kunde komma till mig efter skolan för att jobba extra. Jag hade en olustig känsla under samtalet men jag tyckte ändå att vi var överens.

När jag var klar med min del skulle fritidspedagogen också ha ett samtal med föräldrarna så jag lämnade rummet. När jag senare fick tillbaka elevens IUP var den full med röda kryss och överstrykningar. Föräldrarna tänkte inte skriva under och de vägrade att gå med på något åtgärdsprogram.

Vi hade mycket dåliga speciallärarresurser på den skolan, så vi fick kämpa på så gott vi kunde under året. Men när det började dra ihop sig till vårens utvecklingssamtal mådde jag väldigt dåligt inför att träffa familjen igen.

Jag pratade med skolpsykologen som förstod och stöttade. Han föreslog att någon annan kunde ta utvecklingssamtalet men det fanns ingen återvändo. Rektorn var tydlig med att det var mitt ansvar som tjänsteman. Rektorn erbjöd sig att vara med men jag tyckte det kändes konstigt. I stället fick jag stöd av en kollega som var med under samtalet.

När jag berättade om elevens svårigheter blev föräldrarna upprörda. De hade svårt att ta till sig att eleven hade problem med både läsning och matte. De hävdade att det var mig det var fel på och de skrev inte under någon IUP och det blev inget åtgärdsprogram den här gången heller.

En tid efter samtalet fick jag arga brev från familjen. Dagen före sommarlovet kom det sista brevet, ett riktigt hatbrev som de också skickade till rektorn, där det stod vilken dålig lärare jag var.

Under sommarlovet gick jag och ältade det här. Alla jag pratade med sa att jag inte skulle ta det personligt, att jag hade gjort mitt jobb, men för mig var det jättejobbigt.

Jag saknar en handlingsplan för hur man gör i sådana här situationer eller någon krisgrupp dit man kan vända sig. Ett Bris, fast för lärare. Man ska inte behöva stå ensam och varken veta ut eller in, man måste få hjälp. Det måste vara tydligt vilket ansvar som ligger på läraren och vad som ligger på chefen.

Så här efteråt kan jag se att jag borde ha kallat till möte med rektorn på direkten. Men det var många faktorer som spelade in — jag var förmodligen på väg att bli utbränd, skolan hade dåligt med speciallärarresurser och en svag chef. Jag hade inte orken att gå vidare med saken då.

Nu har jag vidareutbildat mig, bytt skola och har en bra chef. Jobbet är jättekul igen. Nu skulle jag aldrig låta någon sätta sig på mig på det där sättet.« 

 

Lars: En förälder fortsatte att ringa på alla möjliga tider

Lars är lärare i matte och NO på en mindre skola. För några år sedan var han klassföreståndare i en trea. Här berättar han om samtalen med en orolig förälder som ringde både på kvällar, helger och under lektionstid.

»Ofta är det ju så att föräldrarna har en bild, eleven en bild och vi lärare en bild. Den här eleven hade det ganska svårt och jag ägnade mycket tid till att stötta på olika sätt.

Förutom svårigheter i skolan fanns det en pågående konflikt med en annan elev. Båda eleverna kände sig mobbade av den andra och det var ganska besvärligt. Men som sagt, vi arbetade med den här eleven på skolan.

Jag hade samtal med föräldern och tyckte att jag var tydlig med vad vi gjorde för eleven och hur vi arbetade. Men den här föräldern nöjde sig inte med det utan fortsatte att ringa och ringa på alla möjliga tider. Om jag inte svarade direkt så ringde han upp rektorn.

Jag hade stöd både från mina kolleger och av en samtalscoach som vi hade knuten till skolan. Men på sommarlovet tänkte jag ändå mycket på det här. Det tog enormt mycket energi från mig.

Efter sommarlovet hade eleven bytt skola, så egentligen blev det aldrig någon lösning.

Jag är en öppen person som har lätt att prata men jag tänker på dem som inte är lika öppna eller som jobbar på en arbetsplats där samtalsklimatet är annorlunda.

I efterhand kan jag se att jag borde varit tuffare, sagt ifrån tidigare. Jag är nog lite för snäll.

Nu har vi börjat jobba i team där vi har mentorselever. Vi fördelar arbetet bättre och jag tror att det kommer att bidra till ännu bättre samtal kolleger emellan, även för dem som normalt inte gärna pratar.«

 

Sven: Man får aldrig gå i klinch med eller anklaga någon

För drygt tio år sedan gick Sven från lärarrollen till att bli rektor för en nystartad F—9–skola. Han har haft många föräldrasamtal under åren som lärare men som rektor fick han ett annat ansvar för att få samtalen att leda till konstruktiva och bra lösningar för eleverna.

»Det händer ganska ofta att det kommer elever till oss i högstadiet med många misslyckanden bakom sig. Föräldrarna berättar om mobbning och om hur utsatta deras barn varit. Det är inte ovanligt att föräldrarna hänger upp sig på en händelse som de återkommer till som orsak till allt: Om bara inte den där läraren hade skällt på P så hade det aldrig blivit så här.

Det händer också att föräldrarna slår ifrån sig all typ av hjälp och stöd som de erbjuds. Jag tänker på en flicka som kom till oss i åttan. Hon var väldigt stirrig och nästan omöjlig att få kontakt med i början. Jag förklarade för föräldrarna att vi i skolan inte är experter på allt och att vi ibland behöver ta hjälp utifrån. Jag föreslog att vi i alla fall skulle fråga en psykolog för att höra vad hon hade att säga.

Så småningom fick vi till en basutredning och det visade sig att flickan hade adhd. Vilken resa när föräldrarna började inse orsakerna! Flickan fick hjälp och i nian gick hon ut med godkända betyg.

Min erfarenhet är att det är viktigt att lyssna på föräldrarna, låta dem prata och försöka tyda vad det är de egentligen vill säga. Man får aldrig gå i klinch med eller anklaga föräldrarna. Det gäller ju att få dem med sig för att försöka hitta nycklarna så att det går bra för eleven.

Men ibland går det helt enkelt inte, trots att vi gjort allt vi kunnat. Man kommer till en punkt där man tvingas inse att vi inte kan göra mer om inte föräldrarna först ändrar inställning. Men innan jag accepterar att det inte går måste jag verkligen vara säker på att vi gjort det vi ska.

Som rektor har jag också varit med om att få en grupp föräldrar emot mig. Skolan var ganska ny och jag var tvungen att göra en del förändringar i organisationen. De här familjerna var emot allt och var väldigt påstridiga. De fick mig att känna att alla föräldrar på hela skolan var emot mig.

Jag började drömma om de här samtalen på nätterna, det var hemskt jobbigt. Jag var besviken på att de inte såg allt bra vi gjorde på skolan och att de inte förstod att förändringarna skulle leda till något bra. Jag började tycka synd om mig själv och till slut kom jag till en gräns. Jag kände att jag inte skulle palla om det fortsatte på det där viset.

Jag kallade till stormöte. Det var mycket folk som kom och jag minns att de här föräldrarna marscherade in tillsammans. Jag hade bestämt mig för att inte låta något slå ner mig utan stå fast vid mina beslut och på något sätt så gick det. Jag kände plötsligt att jag hade allt stöd från alla de andra föräldrarna och att det bara var några få som var kritiska.«

 

Låt dig inte ryckas med av föräldrars oro och frustration, manar experten.

Hur kunde du göra så? Varför såg du inte det här tidigare?
När föräldrarna för fram sin kritik i hårda ordalag är det svårt att inte ta det personligt. Men att dras med i ilskans tornado eller komma med pekpinnar och färdiga lösningar leder ingen vart, menar Boo Larsson, som är speciallärare, författare och gestaltterapeut.

Bild: Christer Brosché— Vi lärare tror ofta att vi är experterna. Men vårdnadshavarna är ju de som känner sina barn bäst. Vi glömmer ofta bort att det är viktigt att lyssna på dem och låta dem få bli av med sin frustration. Det är först när vi börjar samarbeta med alla inblandade som vi kan nå resultat, säger han.

Inte sällan hänger utgången av ett samtal på tajmning, att känna när det är läge att ta upp vissa saker. Som lärare kan man behöva lugna sig och inte ta upp alla problem och svårigheter på en gång.

— Min erfarenhet är att det är bättre med flera korta möten än ett långt och att man diskuterar några få punkter vid varje tillfälle.

De allra flesta samtal är inte särskilt komplicerade. Men de fåtal som är svåra kan å andra sidan kräva en stor insats och att skolan gör ett bra jobb. Boo Larsson menar att varje skola behöver ett par stycken i personalen som är duktiga på att leda samtal. De kan i sin tur vara ett stöd för de andra lärarna och även sitta med om man befarar att samtalet kommer att bli svårt.

— Ibland kan det vara bra att ha med sig en kollega, som dels kan sköta det administrativa och föra anteckningar, och dels — om det spårar ur — leda tillbaka samtalet dit det hör hemma. Att ha några duktiga samtalsledare på skolan är något man tjänar på. På sikt blir det en vidareutbildning för alla.

Men trots goda förberedelser och duktiga samtalsledare kan det ändå spåra ur. Föräldrar kan bli både ledsna, arga och våldsamma. Boo Larsson minns en gång för flera år sedan när en pappa blev så upprörd att han välte omkull ett bord. Lugnt och stilla reste Boo Larsson upp bordet igen och fortsatte prata som att det inte hade hänt.

För en tid sedan träffade han pappan som tackade för ett respektfullt bemötande. Han visste inte själv vad som hade flugit i honom.

— Att vara ledare, oavsett om det är inför en klass, en skola eller för ett samtal, innebär att du behöver kunna hantera alla projektioner du får på dig. Det gäller att inte ta det personligt och försöka hitta tilliten hos sig själv. Din tillit fungerar som ett stöd för alla i samtalet.

Boo Larsson brukar tänka: Vad är det värsta en förälder kan göra?

— Gå därifrån? Ja, det måste få vara deras val. Säg då att det är okej om de väljer att gå. Säg att du gärna vill att de stannar, så att ni kan avsluta mötet. Om de går, tala om att du hör av dig för ett nytt möte. Ge inte upp — det är aldrig kört. 

Flera korta möten bra

  • Berätta i förväg om ni tänker vara två från skolans sida under samtalet och uppmuntra vårdnadshavarna att om möjligt komma båda.
  • Sätt en starttid och en sluttid och håll den.
  • Bestäm några få diskussionspunkter och håll er till dem.
  • Ta ordentligt med tid att lyssna på eleven och vårdnadshavarna.
  • Ha hellre flera korta möten än ett långt.
  • Gör en summering så att alla är klara över vad som sagts och bestäm tid för ett nytt möte.

ur Lärarförbundets Magasin