Läs senare

Efter två år slutar Anna som lärare – orkar inte längre

UpproretAnna, 28, har utbildat sig till lärare i fem år och arbetat i två år – nu har hon bestämt sig för att sluta. Hon är sjukskriven och känner sig besegrad, och som att hon aldrig fick en chans.

av Emma Olsson
15 maj 2019
15 maj 2019

På lördag planerar hon att marschera mot nedskärningarna i Stockholm.
– Jag orkar inte sitta hemma och vara sur. Det är det här jag väntat på, vi måste få synas, säger hon.

Men just nu är det hemma hon är, närmare bestämt Västerås. Hon tittar på tv-serier. Anna är 28 år gammal och sjukskriven på heltid.

Hon låter lite generad när hon berättar:

– Jag ville lära elever skapa, lära dem att analysera bilder. Jag är en person som tycker om att hjälpa till och instruera andra, förklara så att de förstår. Det är lite av ett kall, säger hon.

Det är två år sedan hon tog examen från ämneslärarprogrammet bild mot gymnasieskolan på Konstfack, en femårig utbildning. Innan dess har hon arbetat mycket med barn och unga i lägerverksamhet och som vikarie på förskola och skola.

Hennes första jobb var ett vikariat som utbildad lärare på en kommunal skola i hemstaden.
Klasserna bestod av drygt trettio elever, och det fanns inte utrymme för att utveckla varken den egna undervisningen eller elevernas arbete. Men Anna gillar att undervisa.

– Jag kunde ha en lektion som var toppen, och det höll mig uppe i en vecka, säger hon.
Vikariatet löpte ut efter ett halvår, och hon fick en tillsvidareanställning på en skola som drivs av en privat aktör.

– Det var mitt första egna klassrum. Äntligen skulle jag få fokusera på hur jag vill ha det, säger hon.

Skolans elever kommer från priviligierade områden och är högpresterande. Undervisningen bedrivs i halvklass.

Ändå kände Anna att hon inte räckte till.

– Man skickas iväg på andra saker, kontakterna med hemmen, att dokumentera allt som händer med eleverna under en dag. Det är anpassningar med specialpedagogerna och så ska man finnas som vuxen på skolan. Det är som att jag vore socialsekreterare och inte lärare, säger hon.

Efter ett halvår gick hon ner till halvtid. Hon hade en rejäl panikångestattack. Arbetsgivaren befriade henne från mentorskap och från att jobba förmiddagar, eftersom morgnarna var värst.
Det var på morgonen hon brukade kolla mejlen, för att se vilka andra lärare som var sjuka. För att se om hon själv skulle behöva vikariera.

– Jag fick förfrågningar om att vara vikarie tre gånger per vecka. Det var matte, svenska, geografi, SO, ämnen jag inte kan. Jag fick släppa dokumentationen och strunta i att ringa de där föräldrasamtalen. Jag kände mig som en allt-i-allo, säger hon.

Nu är hon sjukskriven på heltid. Hon utesluter inte att hon kan komma tillbaka till skolan någon gång i framtiden, men inte så länge som den fungerar som idag.

Anna tycker att hennes självkänsla har tagit stryk.

– Jag känner mig inte respekterad som den lärare jag är. Som att vem som helst kan ta det här jobbet. Människor säger ’ni lärare är så viktiga, ni är superhjältar’. Men jag känner mig inte som en superhjälte. Jag känner mig som någon som fyller ett hål i ett schema, säger hon.

Fotnot: Anna har bett om att få vara anonym i den här artikeln. 

Klicka på bilden för att komma till alla artiklar om upproret bland lärare 2019.

ur Lärarförbundets Magasin