Läs senare

Eftersläpningen består

Jämfört med en LO-anställd har lärarna tappat 2 000 kronor. Det skriver Martin Lindblom, LO-tidningens tidigare chefredaktör.

13 mar 2013

Som tidigare redaktör för en fackförbundstidning är jag fascinerad av lönestatistik. Inte minst hur den ofta misstolkas eller används i propagandistiska syften.

Jag är också misstrogen mot fackliga representanter som påstår att just deras medlemmar har haft en oerhört mycket sämre löneutveckling än andra grupper. Så är det sällan när man jämför avtalsutfallen på ett korrekt sätt.

Men det finns en grupp som faktiskt har haft en svag reallöneutveckling. Det är de kommunalt anställda lärarna.

Bakgrunden är denna. Under det tidiga 1990-talets ekonomiska kris sjönk eller stagnerande alla reallöner under ett antal år. När Göran Persson fick ordning på finanserna återhämtade sig löner­na. Från 1996 har de flesta anställda haft en god real­löneutveckling.

Undantaget är de kommunalt anställda lärarna. Jämfört med högskolelärare (som är statligt anställda) har de tappat ungefär 3.000 kronor i månads­lön, jämfört med en LO-anställd arbetare kanske 2.000 kronor.
Allt detta kan man läsa ut ur SCB:s lönestatistik. Det är felaktigt som en del lärare tror att deras löneeftersläpning går mycket långt tillbaka i tiden.

I allt väsentligt har den uppstått efter 1996 och framåt; det är under dessa år som avståndet till andra grupper växer helt omotiverat.

Hur kan detta komma sig? Jag tror att det finns två förklaringar.

Den ena är att kommunaliseringen av skolan, som haft vissa fördelar, kom vid en ogynnsam tidpunkt, nämligen vid det tidiga 90-talets ekonomiska kris då både stat och kommun tvingades till hårda sparbeting.

Den andra förklaringen är att i mitten av 90-talet tog etableringen av privat­ägda friskolor fart och har sedan dess ökat år efter år.

Etableringen verkar inte ha motiverats av pedagogiska skäl utan av att riksdagen hoppats att friskolorna ska kunna pressa det offentligas samlade utgifter för skolan. Skolsystemet har arrangerats så att det automatiskt leder till att lärarlönerna sänks visavi andra löner. Alla partier är ansvariga för detta, men det är Jan Björklund som befäst och accelererat orättvisorna.

Och eftersom de fristående skolor­na är vinstdrivande måste de ytterligare minska lönerna om de ska få någon vinst. Det är just vad de gjort. Lönen i friskolorna är omkring 1.700 kronor lägre än i kommunala skolor, enligt en aktuell rapport.

Har vi råd att höja lärar­löner­na? Det är klart att vi har.

Under fem års tid har vi lagt ut 15 miljarder kronor per år i statsbidrag till folk med i regel mycket goda inkomster för normalt underhåll av villor och bostadsrätter, så kallat rot-bidrag. Vi har fått en ny klass av understödstagare där de högsta bidragen tas ut av ägare med villor och bostadsrätter med de allra högsta inkomster­na.

Enligt min mening hade det ­varit mycket klokare att använda dessa 15 miljarder till att skapa jobb till bra löner i skola, förskola, vård och omsorg.

Och vad än värre är: Om vi granskar regeringens politik inser vi att den alltför ofta handlar om ett systematiskt samhällsekonomiskt slöseri. Pengar försvinner på meningslösa subventioner till företag, till irrationella skattesänkningar för högre avlönade som aldrig tjänat mer än vad de gör i dag och på att viktiga företag som Vattenfall tillåts förskingra pengar på huvudlösa affärer i utlandet.

Resursknapphet är inte vårt främsta problem. Rätt använt räcker våra samlade resurser till att betala anständiga löner åt lärarna och andra offentliganställda.

ur Lärarförbundets Magasin