Läs senare

En alldeles särskilt vanlig lärardag

av Mikael Ekström
05 mar 2015
05 mar 2015
Mikael Ekström är grundskollärare 1—7 på Banslätts­skolan i Tullinge.
Mikael Ekström är grundskollärare 1—7 på Banslätts­skolan i Tullinge.

Det hade varit en sådan dag. Ni vet hur det kan vara. Det mesta hade kört ihop sig, så jag bestämde mig för att ringa min lärarkollega tillika barndomsvän Nils för att prata av mig. Jag hann inte långt innan han avbröt mig.

— Du, innan du fortsätter med dina kvasiproblem ska jag berätta om min jävla dag. På förmiddagsrasten fick jag syn på en högstadieelev som höll på att sparka på en låst dörr. När jag tillrättavisade honom blev jag kallad ›jävla apa‹. Sedan fortsatte han att sparka på dörren och jag var tvungen att ge upp. Efter den ordväxlingen hade jag engelska med min klass.

— Under lunchen ser jag och en kollega hur samme kille nu sitter med keps på. Skolans regler är att keps och ytter­kläder tas av i matsalen, inget konstigt. En annan lärare ber killen ta av kepsen, han vägrar. Jag går dit och försöker hjälpa till. Jag ber honom ta av kepsen. Han säger ›nej‹ och flyger upp och hotar med att ›knocka mig‹ upprepade gånger. Jag går ut och har förlorat, igen.

— Pyttipannan smakade så där efter den händelsen. När jag är på väg till personalrummet på eftermiddagen möter jag en tjej som cyklar i korridoren. Jag ber henne ta ut cykeln. Hon vägrar och säger att hon gör det bara för att ›jävlas med mig‹. En annan kollega dyker upp och säger till henne och då cyklar hon ut men hinner slänga ur sig ›idiot‹ till mig — även den här gången förlorar jag. Så där, det var min dag lite kort. Hur har du själv haft det?

Det var inte riktigt läge att berätta att jag bland annat hade haft strul med kopiatorn och att jag hade förlagt min anteckningsbok. Min arbetsplats och arbetssituation var rena idyllen jämfört med hur Nils verklighet såg ut. Och så finns det en livlig debatt om lärarlyft, högre lärarlöner och karriärtjänster. Tjo flöjt.

Jag tror inte att Nils lärarlegitimation värmde i fickan när han blev kallad ›jävla apa‹ eller att informationen om att det kanske ska bli betyg från årskurs 4 kommer som en skänk från ovan.

— Hur orkar du? var allt jag fick fram.

Det hördes en lång suck från andra sidan mobilen.

— Tja, det känns naturligtvis skit just nu och jag undrar vad jag sysslar med. Men jag ska till jobbet i morgon också — för ger upp det gör jag inte. Det är bara till att kämpa vidare. Jag in­talar mig att min insats gör skillnad och majoriteten av eleverna är fantastiska.

Jag var verkligen stolt över min gamla barndomsvän och hans inställning fick mig att ­minnas det jag ibland glömmer: Att vi har ett viktigt yrke.

ur Lärarförbundets Magasin