Välkommen till Lärarförbundet

Nordens största lärarförbund med 234 000 medlemmar! Medlemskapet ger dig allt från råd, service, inspiration & kurser för din kompetensutveckling.

Testa tre månader gratis
Läs senare

Extremism i klassrummet

DilemmatVad kan läraren göra när elever uppvisar extrema åsikter i skolan?
Två gymnasielärare berättar om sin erfarenheter och hur de tacklade elever som gått över gränsen.

av Lenita Jällhage
19 aug 2019
19 aug 2019
Illustration: Emma Hanquist

”Ett misstag att köra ut eleven”

Under tio år arbetade jag som lärare på en gymnasieskola där det fanns elever med stark antisemitisk övertygelse och även elever som förnekade förintelsen.

Skolan hade lägst intagningspoäng av alla gymnasieskolor i kommunen så det var en utmaning att undervisa. Många elever ville inte ens vara i skolan men hade inga alternativ. Jag undervisade i historia och religion i en förberedelseklass under ett år. Eleverna var inte behöriga från grundskolan utan läste grundskoleämnen parallellt med gymnasiekurser.

Deras bakgrund varierade men de tongivande eleverna i klassen kom från en palestinsk politisk hemmiljö. Deras antisemitism grundade sig i Mellanösternkonflikten. Eleverna upplevde gemenskap antingen via sin religion eller etnicitet. De stärkte sin gemensamma identitet genom att öppet uttala hat mot judar och homosexuella i klassrum och korridorer och uttryckte sig negativt om kvinnor.

Eleverna sa att Lärarstudenten inte hade rätt att tala om Islam som kvinna och ickemuslim.

En kvinnlig lärarstuderande som skulle undervisa i islam under en av mina religionslektioner blev så hårt trakasserad att hon bröt ihop. Eleverna sa att hon inte hade rätt att tala om Islam som kvinna och icke muslim. När hon började lyfta argument för att kvinnor visst har rätt att tala om islam så blev de aggressiva och kallade henne hora och andra tillmälen. Jag fick avbryta lektionen. En av eleverna bad sedan pliktskyldigt om ursäkt hos rektorn men lärarpraktikanten orkade inte fortsätta i klassen.

En av de tongivande eleverna i klassen, en 17-årig pojke, hade vid flera tillfällen skrikit antisemitiska uttalanden och betett sig riktigt illa på skolan och i klassrummet. Efter en lektion där han skrikit att ”judar är mördare” och ”Hitler borde gjort ett bättre jobb” fick jag nog. Jag satte hårt mot hårt och sa att han inte var välkommen i mitt klassrum längre. Jag upplevde att jag gjorde rätt med syftet att skydda de andra eleverna och skolans värden.  Nästa lektion vägrade jag att släppa in honom. Han blev ursinnig.

”Jag ska döda dig”, skrek eleven och knuffade till mig hårt flera gånger innan han gav upp och lämnade mig i dörren till klassrummet. Situationen var hotfull. Jag var väldigt rädd i den stunden och kände att flera av  klasskamrater var på hans sida.

Oron påverkade mig även privat under en period.

I efterhand insåg jag att mitt agerande egentligen var jättedumt. Det förvärrade bara situationen och stigmatiserade eleven ytterligare.  Min rektor hade många samtal med pojken efter händelsen. Han berättade att eleven hade blivit desperat när jag försökte stänga honom ute från mina lektioner som han tyckte om.

Misstagen som jag gjorde lärde mig att öppna dialoger och skapa relationer istället för att sätta hårt mot hårt. Det går inte att ta några genvägar om man ska få en elev att öppna sig och börja reflektera kring djupa värderingar. Förtroenden byggs inte om eleven upplever en som motståndare och då går det inte heller att få eleverna att förstå det felaktiga med vissa normer.


Mötet som gav ljus i mörkret

I vår kommun finns bara en högstadieskola och där möts alla elever. Samhället präglas av en raggarkultur. Det finns en ganska skev kvinnosyn och homofobin frodas. Många, som bor här, har mycket starka åsikter om människor med annan härkomst.

På skolan finns inte jättemånga invandrarelever men några i varje klass.

Sedan några år tillbaka har jag och mina lärarkollegor arbetat med att bygga broar mellan elever med mer eller mindre toleranta åsikter. Vi jobbar under ett år med ett 30-tal elever från 8:an och 9:an. De får göra värderingsövningar, prata identitet och hur man vågar gå mot strömmen. Allt avslutas med en resa till Polen där vi åker runt till olika städer och minnesplatser för förintelsen. Vi följer i de människors fotspår som vi pratat om under läsåret. De elever som vill vara med i projektet får själva söka och sedan väljer vi ut ungdomar så vi får en bra elevmix i gruppen.

Just där och då kunde Elias se människan bakom ”blatten”, en juste kille som spelade basket.

Elias, en av killarna som varit med i projektet, kommer från en främlingsfientlig hemmiljö. Han har en status och maktposition bland eleverna på skolan som gör att de vill imponera på honom. Bara för att imponera på honom kan de skrika kränkande tillmälen om invandrarelever som ”blattar” eller ”påskkärringar” till kvinnliga elev med hijab. Han tillhör inte någon uttalat nazistisk eller främlingsfientlig organisation och delar inte ut några flygblad på skolan men alla vet var han står. Många är nog rädda för honom. Han är stor och stark och hamnar ofta i slagsmål för att stödja ”riktiga svenskar” mot invandrade.

Under projektet har jag lärt känna honom bättre och har fått se hans mjuka sida också. Han kan vara väldigt hjälpsam och varm.

Under veckan i Polen levde vi tätt ihop dygnet runt. Då hände något mellan honom och en av invandrarkillarna i gruppen. Vi kunde se att de gick tillsammans och pratade och skrattade. Och i slutet av resan satt de en dag och åt lunch tillsammans med mig och några tjejer. Vi hade jättetrevligt.

Elias hade varit väldigt tydlig inför resan att han inte ville dela rum med någon av killarna med invandrarbakgrund. Men sista kvällen beslöt vi att sätta ihop Elias med Hasan.

De stod trötta i foajen till hotellet men när vi ropade upp deras namn så tittade de nöjt på varandra och gick fram och gjorde en fistbump (typ high five). Det kändes stort i stunden. När de kom ned till frukost nästa morgon var de fortfarande vänner och ingen hade slagit ned den andra.

Just där och då kunde Elias se människan bakom ”blatten”, en juste kille som spelade basket. Och han pratar än idag gott om den här justa killen Hasan även om de inte umgås. Hasan var ett år äldre och började på gymnasiet på hösten efter resan.

Men för mig är detta ändå ett litet ljus i mörkret som ger mig hopp Det visar att elever fortfarande går att påverka i den åldern och det kan få betydelse när de kommer till gymnasiet och delvis får nya kompisar.

Men hade någon sagt att de två eleverna skulle bli kompisar under resan så hade jag inte satsat många ören på det.

Jag får fortfarande tårar i ögonen och gåshud på kroppen när jag tänker på mötet mellan en av skolans mest främlingsfientliga elever Elias och den tysta basketintresserade invandrarkillen Hasan under vår skolresa till Polen.

ur Lärarförbundets Magasin