Välkommen till Lärarförbundet

Nordens största lärarförbund med 234 000 medlemmar! Medlemskapet ger dig allt från råd, service, inspiration & kurser för din kompetensutveckling.

Testa tre månader gratis
Läs senare

Finns det några udda lärare kvar?

av Charlotta Hemlin
13 dec 2018
13 dec 2018
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Ja, tyvärr finns det ju inga kufar i skolan längre, förklarar jag för bordsgrannen på middagsbjudningen.

Som så många gånger förr har ett samtal kommit att handla om skolan och nu när vi avverkat både kunskapskrav och mobiltelefoner har vi landat i de ­lärare som gjort outplånliga intryck på min bordsgranne. En efter en plockas de fram i ljuset: han som mumlade i skägget, hon som deklamerade Goethe och hen som blev träffad av blixten.

Jag har varit med om det förr. Få saker kan engagera och skapa samhörighet så som minnet av en originell ­lärare. Min egen make berättar mer än gärna om läraren vars enorma finne sprack mitt under lektionen eller om läraren som var så torr och mjällgrå att till och med rösten kraxade hest. Själv drar jag ofta historien om naturkunskapsläraren som var så engagerad i vattnets förlopp att det blev översvämning i materielrummet, även om jag är lite osäker på om jag egentligen minns själva originalhändelsen eller bara min egen berättelse.

Finns det plats för excentriker i skolan nuförtiden? Ämnet avhandlas en dag i personalrummet. Ingen saknar väl de totalt utflippade eller de socialt inkompetenta, än mindre de sadistiska, men skulle inte svensk lärarkår ändå kunna uppvisa lite mer av personlighet?

Få saker kan skapa samhörighet som minnet av en originell lärare.

Vi ser på varandra. Så mycket till normbrytare är vi ju inte direkt, trots att vi ideligen uppmanar våra elever att våga vara sig själva och ”finna sin unika egenart” som det står skrivet i läroplanen. Vi försvarar oss med att ramarna är för snäva och kraven för högt ställa. Dagens pedagoger är så anpassningsbara och flexibla att vi blivit strömlinjeformade av bara farten. Med all press hinner vi inte ta ut svängarna.

Det räcker ju heller inte att en lärare besitter goda kunskaper i ett ämne och är skicklig att förmedla dessa. Hen ska också leda grupper, hålla föräldramöten och utvecklingssamtal, kommunicera kunskapskrav och reda ut konflikter. Vilken kuf skulle klara det?

Detta försöker jag förklara för middagsgrannen och andra i min omgivning. Stofiler göre sig icke besvär i ­dagens skola. Manchesterkavajerna är borta sedan länge. Inte ens tofflor existerar i korridorerna längre.

Slår mig till ro med teorin tills en elev frågar vad som hänt med mina glasögon. Fattar nada men kastar en blick i spegeln och ser mina söndersuttna brillor hänga på trekvart på den enda skalmen. Jag ser faktiskt helt galen ut. Som en kuf.

Det gör mig rädd.

Och glad.

ur Lärarförbundets Magasin