Läs senare

Föräldrarna som tänder vår skräck

18 okt 2011
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Är du också lärare? säger sonens nya fröken med skräck i blicken. Det har gått nästan två månader av höstterminen och jag har lyckats undvika det oundvikliga. Att avslöja att jag är lärare. Jag sa det inte när jag rusade ifrån sonens skolstart för att hinna till min egen.
Jag sa det heller inte när jag avbokade tiden för utvecklingssamtal eftersom det krockade med alltför många lektioner. Jag sa det inte ens på föräldramötet trots att vi pratade Lgr11 en lång stund.

Men nu har sonen alltså berättat och det är lönlöst att förneka. Ja, jag är lärare, erkänner jag men skyndar mig att tillägga att jag jobbar på högstadiet och inte har den blekaste aaaning om hur det går till att undervisa andraklassare.

En högst onödig kommentar. En kommentar som snarare avslöjar än döljer att jag faktiskt är påläst om de nya kunskapskraven i svenska och vet vad som krävs av en likabehandlingsplan. Att jag kommer att vara en jobbig förälder.

Jag ler för att skyla över. Sonens fröken ler också och skräcken i blicken är borta. Men jag har sett den. Och förstått den. Hon har just upptäckt att jag är en av dem. En av de där lärarföräldrarna som väljer att hålla tyst med sina åsikter om sina barns undervisning. Den allra värsta sorten.

På höstens första föräldramöte på min egen arbetsplats samlas föräldrar till 64 åttondeklassare i matsalen. Skolan har precis genomgått en stor omorganisation och många föräldrar är kritiska. Här sitter jurister, politiker, präster och poliser. Det rör mig inte i ryggen. I stället sträcker jag på mig och ler professionellt. Hittar min roll och svarar på frågor.

Men plötsligt blinkar det till. Red alert! Min radar har identifierat ett hot. En lärarförälder. Reagerar direkt och manövrerar undan i sista stund eftersom det är säkrast att undvika ögonkontakt. Åtminstone i dag när vi ska försvara ny organisation. Sveper med blicken och fortsätter att prata.

Aj, där är den igen. Signalen som får mig ur kurs. Som rubbar balansen i relationen förälder — lärare. Och nu är jag illa ute. Där sitter en förälder som också är en kollega. Som hört mig svära vid kopieringsmaskinen efter misslyckade lektioner och som känner till omständigheter och svagheter. Som utstrålar ifrågasättande utan att säga ett ord.

Sköljer ner den dåliga eftersmaken med morgonkaffet medan jag påminner mig om att det finns sådant som är viktigare än kollegers gillande. Elever till exempel, som jag i dag med liv och lust övertygar om litteraturens kraft.

Framåt lunch har jag glömt föräldramötet och känner mig glad och nöjd när en elev i åttan dröjer sig kvar efter lektionen.

Vet du en sak? säger han. Min mamma är också lärare.

Jaha, säger jag och ler. Med en rysning.

ur Lärarförbundets Magasin