Läs senare

Författare sjunger ut om svekfulla vuxna

Barns förhoppningar och vanmakt är temat i Pija Lindenbaums två nya verk – en bilderbok och en opera.

av Lenita Jällhage
04 Jun 2018
04 Jun 2018
Pija Lindenbaum och Majken. Bild: Kristina Sahlén

Barnen busar och stojar i lekparken ett stenkast från illustratören och författaren Pija Lindenbaums ateljé på ­Södermalm i Stockholm. Hon möter oss på innergården tillsammans med hunden Majken. Hunden är djupt frustrerad över katterna som malligt trippar runt på gården som om de ägde den.

Alla som tittat i Pija Lindenbaums ­bilderböcker vet att djur har en central betydelse — och i synnerhet hundar.

I ateljén, en trappa upp, står hennes ritbord mitt i rummet med en massa små färgflaskor och pennor. Originalteckningarna till hennes nya bok, om den lilla mannen som går till skräddaren, finns utspridda i rummet.

Att vara barn är att vara maktlös. Det är den starkaste känslan – inte glädje.

– Det är första gången som jag gett mig på en folksaga; Mäster skräddare. Jag älskade den när jag var liten. Men även om min bok följer originalets text så byggs berättelsen ut genom att jag tolkar den lilla mannens fantasier om nästa besök hos skräddaren i mina bilder.

Pija Lindenbaum säger att hon ogärna arbetar med flera projekt samtidigt, men nu har hon gjort det. Förutom den nya boken och en antologi där delar av hennes böcker samlats har hon nyss blivit klar med en opera. Den vänder sig till barn mellan 5 och 9 år. I två år har hon skapat den tillsammans med kompositören Niklas Brommare. Nu tillverkas hennes scenografi i Stockholmsoperans verkstäder och ateljéer.

Personligt

Pija Lindenbaum

Aktuell: Har skrivit texten och gjort scenografin och kostymerna till barnoperan ”När då då”, som har premiär på ­Operan i Stockholm i oktober. Ger i höst ut en bilderbok och en antologi.

Ålder: 63 år.

Fritid: Tränar på Friskis och svettis. Sover.

Operan lånar lite av boken Mäster skräddares tema om svek. Den handlar om det förväntansfulla barnet Bobo som varje helg åker till sin pappa i tron att de ska hitta på något spännande på lördagen. Det börjar med pappans löften om att åka till månen, men inte ens ett besök hos farmor i Bollnäs blir verklighet.

– Allt slutar med en uppgörelsescen och försoning — ett äkta operadramatiskt slut, säger Pija Lindenbaum.

Förmågan att ge röst åt de lite försiktiga barnen har gjort hennes böcker populära. De flesta förskolor och skolor har någon eller några i sina bokhyllor.

— Det är viktigt att se även de melan­koliska barnen som kan göra vuxna väldigt nervösa och obekväma. De barnen kastar sig inte in i saker med liv och lust som många vuxna förväntar sig.

I böckerna ackompanjerar hon sina uttrycksfulla bilder med ett kärnfullt språk. Böckerna skildrar ofta vanmakt eller rädslor. Men det finns alltid en varm humor och underfundighet i berättelserna och de är alltid skrivna ur ett barns perspektiv.

– Att vara barn är att vara maktlös tycker jag. Det är den starkaste känslan — inte glädje.

Hon skulle vilja göra bilderböcker även för skolelever men tycker att det är svårt att hitta ett bildspråk som lockar äldre barn. Ur berättarsynpunkt är skolan annars en spännande miljö för att skildra existentiella frågor.

Själv har hon både goda och dåliga erfarenheter av skoltiden. Värst är läraren som under en lektion i första klass plötsligt klippte av henne håret, med motiveringen att Pija inte passade i långt. Bäst är svenskläraren i gymnasiet som bortsåg från hennes dyslexi och uppmuntrade hennes känsla för språk.

Alla karaktärerna i böckerna bottnar i hennes eget känsloliv som barn.

– Men jag är inte ute efter att skildra min barndom utan nutiden. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket detaljer, men jag minns känslor.

ur Lärarförbundets Magasin