Läs senare

Gärna kultur – men inte på min lektion

av Charlotta Hemlin
29 Okt 2015
29 Okt 2015
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.
Charlotta Hemlin är lärare i svenska 7-9 på Bergvretenskolan i Enköping

»Nä, nu räcker det med Skapande skola.« Vi sitter och bläddrar i våra kalendrar på ett arbetslagsmöte och min kollega har precis insett att ytterligare en av hennes lektioner kommer att gå bort då niorna ska på teater.

Jag är på väg att fnissa till, men så hör jag desperationen i kollegans röst och tystnar. Det här är inget att skämta om och jag väljer i stället att dra ut i strid och förfäkta kulturen.

»Jag kan faktiskt inte tänka mig något viktigare än en teater om Förintelsen«, säger jag med dramatiskt darr på rösten. Någon hummar instämmande, medan andra känner sig manade att försvara kollegan. »Jag har inget emot kultur men det är ju inte så lätt om man bara har en lektion i veckan och den går bort flera veckor i rad. Förstår du inte det?«

Jo, jag förstår det. Stressen när omdömena ska skrivas och eleverna knappt blivit mer än namn på en lista. Frustrationen över ett centralt innehåll som tornar upp sig och rädslan för att eleverna inte är tillräckligt rustade för gymnasiet. Jag förstår också att det är lättare att vara generös med tid när man är lärare i ett ämne som eleverna har flera gånger i veckan.

Men just nu väljer jag att inte visa det och intar i stället den ­irriterande rollen av en som ­låtsas tänka på elevernas bästa och ­undrar om det verkligen bara är jag som tycker att det är be­rikande för våra elever att ta del av professionell kultur.

Det blir hätskt en stund. Varför måste konstmusei­besöket ligga på bildlektionen! Måste ungdomsmottagningen ­verkligen komma på språkvalet? Rör inte min lektion, ropar sjutton ämneslärare i kör.

Som ett brev på posten förr i tiden följer en diskussion om schemat. Om vi jobbade i block eller perioder, i teman och mer ämnesövergripande? Skulle vi inte vara mindre sårbara då? Kanske. Kanske inte. I vilket fall är det inget vi kan ändra på just nu. Klockan är slagen och konferensen slut.

Dagarna som följer har jag en roll att leva upp till och en önskan att det vore annorlunda. Att skolan vore mer än tidsperioder och lektionspass och större än ett klassrum. En vill ju vara den som lyfter blicken och ser helheten. För elevernas bästa.

Därför har jag inget val då kollegan frågar om räddnings­tjänsten kan besöka 8B på svensklektionen följande dag. Trots att det omkullkastar hela min planering och trots att jag egentligen tycker att mitt ämne är liiite viktigare.

» Javisst, självklart«, säger jag och känner mig nöjd ända tills jag ser en bokning till Hälsoäventyret på mitt skrivbord. En hel måndag kommer att försvinna i november. Morr.

ur Lärarförbundets Magasin