Läs senare

Ge plats för fler att kliva in i skolkartongen

av Charlotta Hemlin
19 Okt 2018
19 Okt 2018
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Förlåt, stugan är trång som en skokartong” hasplar jag ur mig när jag krockar min bokvagn in i den nya kollegan i arbetsrummet. Vad han säger vet jag inte för jag har redan skyndat vidare och förmodligen är han ännu för artig för att visa någon större ilska. Trots att det inte är första gången jag touchar hans domäner.

”Stugan är trång som en skokartong” är en bilderbok som jag läste mycket när barnen var små. Den är skriven av Julia Donaldson och handlar om en gumma som klagar på att hennes stuga är för liten och därför ber en klok gubbe om råd. Släpp in din höna, säger gubben och trots att gumman finner rådet märkligt gör hon som han säger. Stugan är dock fortfarande trång och gumman får nu rådet att låta även geten flytta in och så fortsätter det tills stugan är överfull av kacklande, råmande och skällande kreatur.

Då får gumman rådet att släppa ut alla djuren igen och plötsligt upplever hon att hon har hur mycket utrymme som helst och känner sig nöjd och tillfreds i sin lilla stuga. Allt är ju liksom relativt.

Den känslan drabbar mig när jag kliver in på det nya gymnasiejobbet efter många år på grundskolan. Inte för att högstadiekollegerna betett sig som grisar utan för att den nya arbetsplatsen känns ljus och rymlig. Här har alla lärare var sitt stort skrivbord och det finns till och med dagsljus i arbetsrummet, till skillnad från i det ombyggda materielrum jag tidigare suttit i — även om det i och för sig var rena lyxen jämfört med det lilla prånget utanför toalettdörren där jag tillbringade mina allra första lärarår.

Jag fortsätter att förundras den första tiden på gymnasiet.

Jag fortsätter att förundras den första tiden på gymnasiet. Här behöver vi inte täcka lektioner för sjuka kolleger och här verkar lärarna ha tid att förbereda lektioner. ”Fattar ni hur bra ni har det?” tänker jag titt som tätt och när någon kollega klagar över de nya ettornas bristande förkunskaper fnyser jag inombords: ”Ni skulle bara veta hur det är att jobba på högstadiet.”

Efter en tid upptäcker jag förstås att det inte är någon räkmacka att jobba på gymnasiet heller. Ser att lärarna slår knut på sig själva för att stötta och uppmuntra elever som inte automatiskt blir mogna och ansvarstagande bara för att de fyllt 18 och att systemet med kursbetyg innebär stress för både elever och lärare.

Gymnasiestugan är också trång och ska fler lärare lockas att kliva in i skolkartongen måste där beredas mer plats. Vi behöver gott om utrymme, inte för våra skrivbord, utan för våra ambitioner och tankar.

ur Lärarförbundets Magasin