Läs senare

Han vill införa karriärsteg som i Nordamerika

IntervjunRegeringens särskilda utredare Björn Åstrand föreslår att lärare ska få större möjlighet att göra karriär inom yrket, som i USA och Kanada.

av Lenita Jällhage
04 Apr 2018
04 Apr 2018
Foto: Erik Abel

Efter att Björn Åstrand lämnat sitt ­nästan 700 sidor tjocka slutbetänkande till ­regeringen åkte han hem till Vännäs och skottade fram sin gamla terrängjeep från 1962. För trots att Björn Åstrand är en akademiker ända ut i fingerspetsarna, är han också en praktiskt lagd människa som gärna renoverar hus och ­mekar med veteranbilen.

Sedan flera år tillbaka har han haft två tunga skoluppdrag. Först i Skolkommissionen med fokus på hur kunskapsresultaten och kvaliteten kan höjas i den svenska skolan samt hur likvärdigheten ska öka. Därefter samlade regeringen ett 40-tal olösta skolproblem och gav Björn Åstrand i uppdrag att lösa dem i en utredning. För några veckor sedan levererade han sina förslag.

Du anser att man ska bygga ut karriärstegsreformen till ett ­professionsprogram. Varför då?

— Det kommer att leda till att lärare och rektorer ­utvecklar ­högre nivåer av skicklighet tidigare i karriären. Vi vet att det har direkt påverkan på elevernas kunskapsutveckling och utvecklingen i skolan. Att bygga ett system som vårdar yrkesskicklighet är kanske den viktigaste åtgärden vi kan vidta på sikt för skolan.

Bedömningen ska de duktigaste rektorerna och lärarna göra. Vilka andra skulle klara av det?

Hur stor betydelse har en skicklig lärare för eleverna?

— Forskning visar ganska dramatiska siffror på vilken effekt det har för en elev att ha en lärare som är duktigare än genomsnittet på att undervisa. Därför är det så viktigt att alla lärare får utveckla sig.

In på livet

Björn Åstrand

Aktuell: Med utredningen ”En bättre skola ­genom mer attraktiva skolprofessioner”, vars slutbetänkande läm­nades till regeringen den 12 mars.

Ålder: 56 år.

Bor: I Vännäs några mil utanför Umeå.

Bakgrund: Blev ämneslärare i historia och religion 1989. Högstadielärare i Vännäs. Har sedan 1992 arbetat på universitet. Nu lektor i Umeå.

Familj: Gift med gymnasie­läraren Ingela. Har tre vuxna barn, fyra barnbarn och en hund.

På fritiden: Springer några mil i veckan, snickrar på hus och renoverar veteranbilen.

Personlig pryl: Universitetet, som betytt mycket. När han flytttade ur sitt gamla dekan­rum på Lärarhögskolan i Umeå blev det kopieringsrum, eftersom kollegerna inte kunde enas om vem som skulle överta rummet med universitetets finaste utsikt.

Foto: Erik Abel

Karriärstegsreformen har fått mycket kritik. Den har sått split mellan lärare. Finns det inte en risk att ett professionsprogram förvärrar situationen?

— De flesta lärare tror jag inte har något som helst problem med det här, om processerna är transparenta. Jag tror inte heller att lärarna tycker det är konstigt att en högre grad av skicklighet ger högre lön. Däremot blir man jätte­irriterad om grunderna är oklara.

Hur kopplas lönen till professionsprogrammens olika steg?

— Jag har inte gått in på det eftersom lönen sätts i förhandling mellan arbetsmarknadens parter. Men det vore häpnadsväckande om huvudmännen inte beaktade högre kompetens, skicklighet och ansvarstagande. Vad skulle annars en individuell lönesättning bygga på?

I förslaget till professionsprogram finns fyra nationellt reglerade kompetensnivåer för lärare och förskollärare: legitimerad lärare, erfaren lärare, meriterad lärare samt särskilt meriterad lärare. För rektorer och förskole­chefer finns två nivåer: rektor och meriterad rektor.

Hur ska kompetensen verifieras i professions­programmet?

— Ett par exempel på hur det kan gå till är USA och Kanada. I USA arbetar ­lärare som vill nå en högre nivå fram en portfolio, en pärm fylld av dokumentation som visar exempel på elevarbeten och den egna undervisningen. Det är ett jättejobb som kan ta ett år att sammanställa, utifrån den nationella standard som utarbetats i olika ämnen.

— I Kanada utgår man från en lönestege i tio år där lärarlönen lyfts varje år, därefter är enda sättet att få löne­ökning att genomgå kurser och utvecklingsarbeten. Båda systemen bygger på att lärarna själva avgör om de vill ha nya kvalifikationer.

Hur ska man kunna översätta detta till svenska förhållanden?

— Min tanke är att en statlig organisation med regional förankring tillsätts och tar fram målbeskrivningarna för kvalifikationsnivåerna. De arbetas fram tillsammans med de skickligaste inom professionen. Vilken myndighet som får uppdraget kan jag inte svara på för den frågan behandlas i en utredning som ser över skolmyndigheterna. Den ska bli klar i juni i år.

När kriterierna är satta – vem ska bedöma vilka lärare och rektorer som uppfyller dem?

— Det ska de duktigaste rektorerna och lärarna göra — men inga som jobbar på lärarens skola för att undvika risk och oro för kamratnepotism. Vilka andra skulle klara det? Inte jag i alla fall. Men på den första nivån, för den breda massan, kan bedömningen göras mer summativ utifrån hur lärarens kvalifikationer stämmer med de uppställda nationella kriterierna. För de högre nivåerna kan man tänka sig en mer omfattande process som liknar den i USA.

Hur ska lektorer och förstelärare komma in i systemet?

— De får glida in när det beskrivits vad som krävs på de olika nivåerna.

Många rektorer letar efter behöriga lärare med ljus och lykta på grund av lärarbristen. Kommer de låta lärarna ägna tid åt att vidareutveckla sina kunskaper?

— Lärarbrist kommer vi att ha under överskådlig tid och då fungerar det inte att tänka kortsiktigt och ställa lärarbrist i konflikt med lärarkvalitet. Skolhuvudmän måste snarare se till att boosta de behöriga lärare som finns med kompetens, eftersom de måste handleda åtskilliga obehöriga lärare framöver.

Lärarfacken har kritiserat dig när det gäller uppdraget att lätta på lärarnas arbetsbörda. De saknar skarpa konkreta förslag. Vad säger du om kritiken?

— Hm, jag tycker faktiskt att vi lägger bra förslag. I ett läge med begränsad tillgång på lärare och ett närmast oändligt behov av saker skolan ska göra måste lärarnas uppgift renodlas till undervisning. Mentorskap, rastvakt och en rad andra uppgifter kan andra yrkesgrupper anställas för att sköta. Det kan vara lärarassistenter, studiepedagoger eller heltidsmentorer. Men varje huvudman måste analysera vad som behövs hos just dem — det är deras uppdrag.

ur Lärarförbundets Magasin