Läs senare

Hemlin: Börjat förstå att eleverna går före mitt ego

31 jan 2020

Om jag skulle strunta i att uppfinna hjulet ikväll. Om jag skulle nöja mig med att förbereda en bra lektion. Det har tagit sina år men jag tror att jag har börjat att förstå.

Förstå att läraryrket inte handlar om att stå i rampljuset och underhålla eleverna med värsta showen. Många gånger har jag lämnat min föreställning, eller jag menar lektion, alldeles uppfylld av min egen förträfflighet för att nästa lektion upptäcka att eleverna inte lärt sig ett skvatt. Börjar också så smått förstå att det är eleverna som ska vara de mest aktiva under lektionerna. Inte läraren.

Så sakteliga börjar jag skilja på de arbetsuppgifter som gynnar eleverna och de som göder mitt ego. Ibland sammanfaller de men långt ifrån alltid.

Döda poeters sällskap-filmen med den egensinnige läraren Mr Keating (Robin Williams) i huvudrollen.

Jag har också motvilligt börjat förstå att jag faktiskt får plocka exempeltexter ur läroboken utan att vara en slapp och dålig lärare. En argumenterande text blir nödvändigtvis inte bättre att jobba med bara för att det tog mig en halv dag att hitta den. Risken finns att jag själv inte känner mig lika duktig eller engagerad om jag inte lagt lika många timmar på förberedelser men vad spelar det för roll för eleverna och deras lärande. Att min egen självbild ruckas en aning är bara av godo.

Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Jag blev säkert lärare för att se andra människor lära, växa och utvecklas men orsakerna var långt ifrån altruistiska. Att göra ett bra jobb var liksom inte nog. Jag ville åt känslan av det också. Känslan av att vara duktig och göra skillnad. Känslan av att vara en engagerad lärare. Lite Döda poeters sällskap-förvridna är det nog många av oss som är.

Under flera år har jag levt med den känslan. Trött förstås, men nöjd med mig själv. Men med tiden kommer rutinen och när arbetsuppgifterna inte längre kräver lika mycket vånda och besvär kan det tas för bristande engagemang och ambition. Trots att arbetsuppgifterna blir lika väl utförda är känslan annorlunda och för oss som får en kick av att se oss själva som engagerade, brinnande och självuppoffrande är det förstås förödande. För samma rus krävs mera jobb. Och ännu mera.

Jag har sett snett på kolleger som inte stressar lika mycket som jag. Jag har skällt ut människor i min närhet som föreslagit att jag ska utföra arbetsuppgifter med en hand. Hävdat att de är idioter som inte fattar ett dyft av läraryrkets komplexitet. Förmodligen fattar de långt mer än jag. Om en gör vissa saker med vänster hand är den högra redo att rycka in där det verkligen behövs. Kanske kan jag hindra en färsk kollega att jobba ihjäl sig. Om jag nu själv lyckas leva som jag lär.

Fråga

Blir DU stressad av teknikkrångel i skolan?

ur Lärarförbundets Magasin