Läs senare

Hon lärde sig sätta gränser mot jobbet

Linda Makris, lärare och samordnare inom skolorna i Lekeberg, deltog i reflekterande kollegiala samtal efter att ha fått indikationer på stress. I samtalen insåg hon att stressen hade sin grund i organisatoriska orsaker och att hon behövde sätta tydligare gränser.

av Martin Wallström
10 Okt 2018
10 Okt 2018
Privat
Linda Makris, lärare i Lekebergs kommun.

Upprinnelsen var att Linda Makris uppvisade höga värden för stress, med en risk för stressrelaterade symptom, i en personalenkät. Hon blev då erbjuden att delta i en reflekterande kollegial samtalsgrupp under våren 2017, som ingick i en studie på Linnéuniversitet, och tackade ja. Under lång tid hade hon dessförinnan haft en hög arbetsbelastning, där behovet hade ökat av att göra något för att ändra situationen, men utan tydliga vägar för hur det skulle ske.

– Jag kände att jag behövde göra något för att inte köra slut på mig själv när arbetsuppgifterna allt oftare åt upp raster och vila, säger Linda Makris.

Hon är lärare i engelska och samhällsorienterande ämnen på högstadiet och gymnasiet. Utöver det är hon även samordnare inom kommunalt aktivitetsansvar samt på Lekebergs gymnasieskola, med bland annat introduktionsprogram och studieförberedande och motiverande kurser. I arbetsuppgifterna ingår att hålla kontakt med nyanlända och elever som har hoppat av ett nationellt program och som står under kommunalt aktivitetsansvar.

– Det är väldigt många ungdomar, varav många mår psykiskt dåligt och andra har en begränsad funktionsförmåga. Man ger väldigt mycket av sig själv och får också väldigt mycket tillbaka, men det fanns ingen tid för att ladda batterierna.

– Där blev samtalsgruppen en ögonöppnare.

Totalt blev det ett tiotal träffar med ett antal kolleger i kommunen, däribland sådana med skolrelaterade arbetsuppgifter.

Vad diskuterade ni?
– Vi hittade gemensamma nämnare i samtalen, som gav mig ett bredare perspektiv på min situation. Jag insåg att det är inte bara jag som är drabbad av en ökande arbetsbörda, utan det gäller även många andra i kommunen, exempelvis förskollärare och personal inom LSS.

Insikten kom att det var kombinationen av de ökande arbetsuppgifterna och hennes engagemang i dem som ledde till att hon inte fick den återhämtning hon behövde.

– Jag förstod att det här handlar ju inte om mig utan det ligger på organisationsnivå, samtidigt som jag måste bli bättre på att säga nej och inte ge allt och lite till, utan jag behöver bromsa och sänka takten.

Till saken hör att den enhet hon arbetar i är fristående, med få personer. Trots ett stort ansvar har personalen i enheten i sin roll inte alltid mandatet att fatta beslut rörande sin arbetssituation.  Det finns exempelvis ingen skoladministratör, utan hon gör en stor del av det jobbet och fungerar samtidigt som studie- och yrkesvägledare för vissa inriktningar.

– Ofta, insåg jag, är det orimligt att jag genom tidsödande extrainsatser löser problem som beror på att allting i organisationen inte fungerar.

Samtalen lärde henne att sätta tydligare gränser i jobbet, men även att sätta inre gränser, för hur starkt engagemang som är rimligt. Hon lärde sig acceptera att hon inte hade hunnit med vissa arbetsuppgifter och kunde skjuta upp saker som tillkom om arbetsbördan i övrigt var hög.

Hade du kunnat gå in i väggen om du inte gått med?
– Nej, det hade jag inte tillåtit mig.  Men jag var inne på att söka mig vidare till andra jobb, trots att jag trivs bra i kommunen. Genom att jag hittade vägar att hantera de svårigheter som fanns har jag inte behövt söka mig vidare.

Det gav också väldigt mycket att träffa andra i likartade situationer, även om dessa hade andra yrken.

– Vi insåg att vi, då vi varken är chefer eller rektorer, inte är ansvariga för arbetsmiljö och arbetssituationen. Någon annan måste ta tag i det om det är för hög arbetsbelastning. Vi måste arbeta i normalt tempo även om problemen ligger i arbetsmiljön.

Samtalsledare för gruppen var Linda Calson, personalspecialist i Lekebergs kommun, som uppger att endast en av åtta deltagare i den grupp hon ledde haft längre sjukskrivningsperioder. Enligt henne är ett underlag på gång för att jobba vidare med metoden, som en del av kommunens arbetsmiljöarbete.

– Den ska inte ersätta andra insatser utan bara användas förebyggande, säger hon.

Reflektion kring stressens orsaker

  • Under samtalen får deltagarna reflektera kring orsakerna till stress och utmattning, med utgångspunkt från sina egna situationer.
  • Tanken är att skapa ett utbyte med kolleger från olika arbetsplatser, exempelvis lärare, rektorer eller andra skolanställda, men också personal från vård och omsorg eller det sociala.
  • Utifrån olika teman, som deltagarna bestämmer, kan man sätta upp egna mål och formulera strategier för hantering av sådana situationer som skapar stress.
  • Samtalen går ut på att deltagarna ger varandra stöd och uppmuntran.

Metoden

  • Reflekterande kollegiala arbetsgrupper bygger på att man har 6–8 personer som har möten cirka två timmar per vecka i tio veckor.
  • Efter ett första startmöte sker ett antal temainriktade möten, vars innehåll till stor del bestäms av deltagarna utifrån organisatoriska och individrelaterade teman.
  • Slutligen hålls ett avslutningsmöte där samtalsgruppen upplöses.
  • Metoden kan minska risken för utmattningssyndrom genom att man hittar vägar tillsammans att hantera problem som kan te sig oöverstigliga för den enskilda individen.

Här kan du läsa rapporten (extern länk).

ur Lärarförbundets Magasin