Läs senare

”Jag blev kurator för att jag inte vill att någon annan ska behöva uppleva det jag gjorde”

DebattJag har många gånger fått frågan om varför jag jobbar som kurator. Mitt svar blir alltid detsamma, för att jag inte vill att någon annan ska känna så som jag gjorde när jag försökte förklara vad som hände mig och hur jag mådde, jag vill inte att någon annan ska känna att ingen lyssnar.

29 okt 2019
Foto: Pixabay

Om debattören:

Lisa Stridh Carlson, Kurator och Samordnare, Utbildningsenheten Enköping

För mig började allt i skolan…

Augusti, 90-tal, skolstart, överlycklig liten tjej, inte det minsta rädd som hennes mamma var orolig för. Upprop, klasskompisar, lärare, att få gå i skolan som sina systrar. Men jag minns inte om det var bra någon gång under de första fyra åren, den delen är borta.

Mina fyra första år i skolan var nämligen ett helvete. Och nej, jag är inte ännu ett offer som måste få berätta om hur elaka barn kan vara. Jag är ett offer som måste få berätta hur elaka vuxna kan vara. Mina föräldrar lämnade mig till skolan i tron om att jag var trygg, i tron om att jag satt i ett klassrum, hade det bra och lärde mig saker. Men jag var definitivt inte trygg.

Jag hade en vuxen i min närhet som jag var livrädd för, en vuxen i min närhet som både psykiskt och fysiskt gav sig på elever. En vuxen i min närhet som skulle ge oss kunskap. Det är på grund av hen som jag än idag, när jag är 32 år gammal, inte kan lita på vuxenvärlden.

Jag minns faktiskt inte så mycket av mina första år i skolan, jag minns sekvenser. Jag minns doften av alkohol, jag minns den arga tonen i rösten hen fick när man inte gjorde precis som man blev tillsagd. Jag minns även pojken som blev dragen i öronen och alla gånger någon fick höra hur värdelös eller korkad den var. Jag minns inte mycket, men jag minns det.

Jag försöker att inte tänka på det som hände, men rätt ofta kommer det ikapp mig. Det som hände just där, i skolan, där vi ska lära oss hur omvärlden ser ut, där vi ska få kunskap och livserfarenhet att bära med oss när vi växer upp och blir en del av samhället.

För mig fanns det ingen i skolan att vända sig till, det fanns ingen i skolan som lyssnade.

Jag lärde mig rätt snabbt att det inte var någon idé att ens försöka få någon vuxen att förstå eller våga inse vad det var som hände. Skolan kändes aldrig någonsin som en trygg plats för mig, inte heller vuxna.

När jag var tolv år och saker och ting började komma ikapp mig, då världen rasade, det var då jag bestämde mig för att jag skulle jobba som kurator, jag ville försöka göra så att andra kunde få slippa känna så som jag gjorde.

Jag jobbar som kurator för att jag inte vill att någon annan ska vara med om det som jag var med om. Jag jobbar som kurator för att kunna ge barnen en trygg punkt i livet och någon som lyssnar, för jag hade ingen i skolan att vända mig till. Jag jobbar som kurator för att det är i skolan som barnen ska vara trygga och det vill jag slåss för.

Det sägs att bra lärare följer med en hela livet, det gör dåliga också….


FÖLJ OSS GÄRNA PÅ INSTAGRAM!

ur Lärarförbundets Magasin

Lärarnas tidning frågar

Hej! Får vi ställa en fråga?
Vi undrar om du är: