Läs senare

Jag drar mig för att skylta med försumligheten

av Charlotta Hemlin
26 Apr 2018
26 Apr 2018
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Det som inte får hända en lärare hände mig häromveckan. Jag förlorade min lärarkalender.

Först vågade jag inte riktigt ta in allvaret. Utgick ifrån att kalendern låg kvar på jobbet när jag inte hittade den i väskan och när jag sedan inte fann den på jobbet tänkte jag att jag skulle leta bättre hemma och så ett par varv till innan jag blev tvungen att inse faktum.

Min rosalila kalender från Lärarförbundet där hela min tillvaro fanns nedtecknad gick inte att hitta. Tandläkartider, lösenord, bokningsnummer, utvecklingssamtalstider, lektionsplaneringar, mötestider, smånoteringar om ditt och datt och spridda tankar var helt enkelt borta.

Utan kalender hade jag helt förlorat känslan av kontroll

Trots att jag hade massor att göra – antog jag, säker kunde jag ju inte vara — ägnade jag timmar åt att rekonstruera de senaste dagarnas rörelsemönster. Jag letade på varenda stol i vartenda klassrum, ovanpå skåp, bakom böcker, i pärmar, postfack, kopieringsrum, konferens­rum, bland kartonger i soprum och när jag kröp under sofforna i personalrummet undrade en kollega lite stillsamt:

— Varför har du inte allt i mobilen? Den har man ju alltid med sig.

Jo, jag vet. Inte nog med att jag tappar bort viktiga saker. Jag är dessutom oansvarigt analog, tänkte jag skamset när jag kravlade upp från golvet på dammiga knän. Skolverket skulle kunna dra in min lärarlegitimation för mindre.

En gång tidigare har det hänt. Då lämnade jag min kalender på klädhyllan på barnens förskola en svettig eftermiddag men räddades av en pedagog som insåg allvaret och tog hand om dyrgripen. En annan gång förlorade jag en hel resväska med elevtexter på ett tåg till bokmässan i Göteborg. Den gången hade en yrvaken man tagit min väska för att vara hans dator och klivit av i Västerås. Det löste sig också till sist men jag hann skämmas många timmar över att jag inte vaktat väskan med mitt liv.

Den här gången såg jag ingen lösning.

— Lägg ut en efterlysning på intranätet, sa kollegan när jag stövlade in i hennes sal med stirrig blick för andra gången.

I det längsta hade jag dragit mig för att skylta med min försumlighet. Det var som om jag hade slarvat bort eleverna även om jag kunde tacka min lyckliga stjärna att deras resultat fanns i ett moln någonstans. Utan kalendern hade jag helt förlorat känslan av kontroll.

Eftersom jag ändå inte kunde somna den kvällen tassade jag ut i mörkret för att söka igenom min lilla bil för tredje gången. Och där, under passagerarsätet, låg min kalender. Skyndade mig in för att radera efterlysningen på datorn. Sen andades jag ut.

ur Lärarförbundets Magasin