Läs senare

Jag ingrep inte — fast jag ville

29 apr 2010
Karin Chaikiat Sjödin.

Det är en slaskig vårdag och jag är på väg till simhallen.
Trädet utanför den platta simhallsbyggnaden är jätte-stort. I skuggan av det finns det några envisa grå snöhögar kvar.
Tre killar i 15-årsåldern trycker ner två jämnåriga tjejer i snömoset. Tjejerna skrikskrattar men inget i deras röster säger att de tycker att det är roligt. ”Lägg av då!”, skrattar en av tjejerna. ”Sluta, jag blir skitig.” ”Ner med er! Ni ska ner!” vrålar killarna och trycker ner hennes bakhuvud i snön.
Jag saktar in. Och tänker frenetiskt. Det som sker är inte bra. Och ansvaret för att reagera på det jag ser är bara mitt. Det är ingen annan vuxen än jag där ute. Jag ville säga något. Därför skriker det i mig när jag trotsar min vilja, trycker ner dörrhandtaget och går in i klorlukten, utan att ha yppat ett ord.
När jag betalat killen i kassan känner jag olusten komma krypande. Jag skulle ha sagt något. Att jag inte alls gillade det jag såg. Nu är det för sent. Och jag skäms lite.

Jag tänker på de gånger då jag direkt gett uttryck för det jag tänker och tycker. Då jag har reagerat.
Ibland har det blivit jobbigt i själva situtionen, men när jag sagt mitt har det alltid känts bra efteråt. Och då har jag
klappat mig själv på axeln för att jag vågar uttrycka mig.
Men utanför simhallen var jag tyst.
Hade snöhögsincidenten utspelat sig på skolgården på jobbet hade jag däremot inte tvekat en sekund innan jag gjort mina åsikter gällande. På skolgården hade jag litat på att det hade kommit något bra ur det hela. Som ett, två eller tre samtal där killarna, tjejerna och jag kanske mötts i något slags samförstånd kring hur vi ska vara mot varandra.
Jag är tveksam till att det hade kunnat bli ett sådant samtal utanför simhallen.

I det civila kan det vara svårt att gripa in. Rädsla för att själv hamna i knivigheter ligger nog och lurar hos många av oss. I vår profession är det lättare. I skolan har vi inte ens något val. Vi ska agera direkt då vi ser eller hör något som kan vara kränkande. Annars begår vi tjänstefel.
Vi har en tydlig roll som vuxna — trots allt skrik i medierna om att vi lärare har förlorat vår auktoritet. Vi vuxna ska stå för trygghet och ömsesidig respekt. Vi ska ta vårt uppdrag på blodigaste allvar och stå för de värden vi vill att skolan ska vila på i ord och handling.
Längderna i bassägen har gjort sitt. Jag känner mig stärkt. Både till kropp och själ. Jag går upp ur bassängen och när jag går mot omklädningsrummet längtar jag till jobbet.

ur Lärarförbundets Magasin