Läs senare

Jag vill kunna bidra till diskussionen

29 nov 2013
Jag vill kunna bidra till diskussionen
Illustration: Elin Sandström

Jag sitter på »Mötesplats Skola« – en mässa för­ och­ om skolan i Göteborg och lyssnar på föreläsningen »Bedömning för och av lärande«. En man i kostym,­ glasögon och högt hårfäste berättar om hur vi kan bedöma på bästa sätt. Att sätta betyg är en myndighetsutövning som inte ens går att överklaga. Eleverna ska veta vad som bedöms, de ska veta hur de ska göra för att nå sina mål. Vi ska återkoppla på en massa olika nivåer, bland annat uppgiftsnivå, processnivå och metakognitiv nivå. Kamratbedömning underlättar, att se alla elever är ett måste. Vi ska utgå från det de kan för att ligga på rätt nivå för varje enskild elev. Jag har hört det förr och jag håller med honom. Det är precis så vi bör göra.

Dessa människor, för det mesta män, berättar om hur vi ska fånga elevernas intresse på bästa sätt så att de presterar på topp och hur vi gör schysta och metakognitiva bedömningar av elevernas processer med en formativ bedömning för en kvalitativ skola.

Vi börjar om. Jag sitter i mitt arbetsrum. Jag har 250 elever fördelade på 14 klasser att bedöma den här terminen. Fem veckor in på terminen fick niorna sitt omdöme inklusive en betygsprognos. Efter sex veckor fick åttorna sina omdömen och så vidare. Bedömningen baseras på ett lektionstillfälle per vecka.

Tillbaks till föreläsningarna. I de fall föreläsaren har någon koppling till läraryrket är det oftast som engelsk-, svensk- eller mattelärare. I något enstaka fall också som klasslärare på mellanstadiet och där hittar vi kvinnan som föreläsare. Under hela mässan på två dagar finns inte en enda föreläsning om bild, slöjd eller musik. Jag vänder mig absolut inte emot allt det som föreläsarna säger för de har verkligen rätt i allt (nästan). Men det enda som händer efter en föreläsning och under diskussioner på arbetsplatsen är att jag känner mig dålig för jag kommer aldrig att kunna undervisa och utveckla mina lektioner på samma sätt som någon som träffar sina elever tre gånger i veckan under alla terminer under högstadiet. En lärare som kanske inte behöver engagera sig i mer är 80 elever per läsår. Vi har helt olika förutsättningar och jag vill kunna bidra till diskussionen och känna att jag gör ett bra jobb, men då behöver diskussionen utgå från förutsättningarna.

Varför finns det inga föreläsare som pratar om hur man kan göra schyssta bedömningar av 250 elever där man skapar en kreativ miljö där eleverna bekräftas, får respons och arbetar på sin egen nivå, i de estetiska ämnena? Är det för att det inte går?

Anna Furudahl

Arbete Slöjd- och bildlärare på Skälltorpskolan, 6-9
Viktigast just nu jämställdheten
Lyssnar på P1, Laleh, Genesis och barnprat
Film senast sedda var Den gröna cykeln
Förebild naturen
Längtar till att få borra in ansiktet i nysnö

ur Lärarförbundets Magasin