Läs senare

Klassmentorer – nödlösningen alla vill ha

ReportageDet började som en nödlösning på lärarbristen i Lycksele. Men efter ett och ett halvt år med klassmentorer hotar lärarna med att säga upp sig om de försvinner.

av Sara Djurberg
18 jan 2019
18 jan 2019
Klassmentorn Mikael Göransson följer eleverna på Norrängsskolan både på raster och lektioner.
Foto: Linda Eliasson

Mikael Göransson borstar av snön på Kevin Johansson, som utan ytterkläder dragits runt på en åkmadrass av kompisarna på skolgården. Mikael Göransson är mentor i 5A på Norrängsskolan i Lycksele och följer klassen från klockan åtta på morgonen till dagens slut, både på lektioner och raster. Tidigare jobbade han i byggbranschen.

Medan ett gäng killar skrikande av skratt fortsätter att dra runt varandra på madrassen, kastar Mikael Göransson prick med snöboll med några elever på en lekställning. På hans röda självlysande väst står det rastvakt och flera barn kommer fram till honom och pratar förtroligt under lunchrasten.

När det är dags för lektion busvisslar Mikael Göransson in eleverna.

Förut var jag rastvakt, lunchvakt, bussvakt och fick ringa vårdnadshavare på kvällen.

Han följer med till klassrummet där mellanstadieläraren Sofie Halvarsson ska ha SO med femman. Medan hon instruerar eleverna att läsa högt ur geografiboken står han lugnt vid sidan av. När barnen sedan jobbar självständigt i sina skrivböcker hjälper han tre nyanlända elever som satt sig vid ett eget bord längst bak i klassrummet. Bortsett från elevernas viskningar är det stillsamt.

Norrängsskolan i Lycksele

Foto: Linda Eliasson
  • En F–6-skola med 300 elever som sedan hösten 2017 har tolv anställda klassmentorer.
  • De följer klassen under hela skoldagen, i de lägre årskurserna även på fritids.
  • Projektet är treårigt, men klassmentorerna har fått fast anställning i kommunen.
  • Projektet följs av forskare i arbetsmiljö vid Umeå universitet. 
  • En högstadieskola i Vilhelmina har kopierat konceptet.

För ett och halvt år sedan införde Norrängsskolan en ny personalkategori, klassmentorer. Tolv mentorer anställdes, en för varje klass i årskurs F–6. Det var lösningen på en ohållbar arbetssituation. Skolan lyckades inte rekrytera behörig personal och lärarna gick på knäna, många var sjukskrivna och kollegerna fick täcka upp för varandra, berättar Sofie Halvarsson.

När rektorn Helena Tellström till slut frågade lärarna vad hon kunde göra för att förbättra deras situation blev svaret att de ville ha en vuxen till i klassrummet. Efter diskussioner och bollande med personal, fack och vårdnadshavare utlystes klassmentorstjänsterna till ett treårigt projekt på skolan.

Klassmentorernas uppgift blev att ta hand om elevernas psykosociala ­situation, skapa lugn i klassrummen och arbeta med värderingar. Intresset för tjänsterna var stort: hundra personer sökte. Precis som Mikael Göransson har flera av mentorerna lång yrkes­erfarenhet från andra branscher och har jobbat med människor inom exempelvis psykiatri eller ungdomsidrott.

Enligt mellanstadielärarna Sofie Halvarsson och Emma Ågrahn har arbets­belastningen minskat betydligt sedan konceptet infördes.

– Jag skulle inte vilja vara utan klassmentorerna. Förut hade jag 27 elever från tidig morgon till dagens slut. Jag var rastvakt, bussvakt, lunchvakt och fick ringa vårdnadshavare på kvällen när det varit något på dagen med en elev. Det gör jag inte längre, säger Sofie Halvarsson.

Eftersom klassmentorn är med eleverna på rasterna följer färre konflikter med in i klassrummet, säger hon.

– Det blir mer och mer sociala saker man ska hantera i skolan, upplever jag. Vi har flera elever i klassen som har svårt att ta sig till skolan till exempel. Nu känner jag att jag räcker till för alla barn. Jag kan starta lektionen direkt och behöver inte inleda med att reda ut bråk som varit på rasten. Jag märker skillnad hos eleverna också, det blir mindre konflikter när det alltid finns en vuxen som ser dem.

Klassmentorn hjälper till i klassrummet, men det är läraren som ansvarar för undervisningen.
Foto: Linda Eliasson

Skolan har samtidigt infört ett ämneslärarsystem i alla stadier, vilket bidrar till att eleverna nu har behöriga lärare i alla ämnen utom slöjd. Emma Ågrahn tycker att hon nu har mer tid att fokusera på undervisning och planering.

– Man kan fördjupa sig mer i sina ämnen. Det är fantastiskt bra, säger hon.

Klassmentorerna ryms inom skolans budget genom att rektorn för­delat om resurserna. Elevassistenterna har tagits bort, vikariepotten och anslag till särskilda åtgärder likaså. Dessutom används pengar för en specialpedagogtjänst, som skolan ändå inte lyckas ­rekrytera, till mentorerna.

På frågan om det egentligen är en bra lösning att anställa outbildad personal i stället för lärare svarar Helena Tellström med eftertryck:

– Klassmentorer ersätter inte lärare. Vi hade aldrig gjort det här om det funnits tillräckligt med behöriga lärare. Jag har ständigt annonser ute.

Sedan tillägger hon:

– Men nu tror jag att lärarna säger upp sig om jag tar bort dem.

Trots brist på specialpedagoger anser Sofie Halvarsson att skolan blivit mer inkluderande sedan systemet infördes. Helt enkelt för att lektionerna är lugnare vilket gynnar inte minst elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Sofie Halvarssons SO-lektion går lugnt till med en extra vuxen i klassrummet.
Foto: Linda Eliasson

– Många av eleverna med npf tycker att det är jobbigt med för mycket ljud. Vi arbetar mycket med struktur och försöker hålla det lugnt och stillsamt. När man håller på med enskilda anpassningar kan man som lärare till sist ha en roman på saker att göra varje dag. Nu tänker vi i stället hur det blir bra för alla, säger hon.

Mentorsuppdraget tangerar lärarrollen. Klassmentorerna hoppar in och ersätter lärare vid korttidsfrånvaro och har även kontakter med vårdnadshavare när det gäller hur eleverna har det i skolan. Men enligt Sofie Halvarsson är uppdelningen ändå tydlig.

– Mikael vet att det är jag som styr i klassrummet. Medan jag måste lita på honom när han säger att han måste ta några elever från lektionen för att prata. Det har varit det svåra. Som klasslärare är man van att ha hand om allt.

Ansvarsfördelningen mellan lärare och mentor är en av de saker som intresserar två forskare i arbetspsykologi vid Umeå universitet, som följt projektet sedan starten. De har intervjuat lärare och klassmentorer för att undersöka hur omorganisationen påverkar lärarnas arbetsmiljö, hälsa och produktivitet. Hittills har samtliga dessa områden förbättrats, enligt forskaren Maria Nordin.

– Lärarna upplever högre förutsägbarhet, lägre krav och mindre stress och att de får mer stöd från sina kolleger. De tycker att de får mer gjort, trots att de inte jobbar lika hårt som tidigare, säger hon.

”Nu räcker jag till för alla barn”, säger läraren Sofie Halvarsson.
Foto: Linda Eliasson

Sjukskrivningarna bland lärarna på skolan har också gått ner. Hösten 2017 halverades sjukfrånvaron jämfört med året innan, enligt Lycksele kommun.

Forskarna undersöker även klassmentorernas arbetsmiljö. Dessa uppger i intervjuerna att de känner att de gör nytta, och att deras arbete är givande, men också krävande.

– Lärarna är lite oroliga för klassmentorernas arbetsmiljö, att de har svårt att ta raster. Det är jätteviktigt att man vid en sådan här omorganisering inte skjuter arbetsbelastningen till en annan grupp, säger Maria Nordin.

Hon och hennes forskarkollega ska under året följa upp såväl klassmentorernas som lärarnas arbetssituation.

Klassmentorerna som vi träffar under vårt besök på Norrängsskolan bekräftar att de tar ett stort ansvar för hur eleverna mår. Det handlar mycket om att lyssna och peppa, berättar Mikael Göransson. Varje dag möter han två elever, varav den ena har npf, en kvart före skoldagens början för att de ska få en trygg start och struktur på dagen.

När jag frågar om det inte är ett tungt uppdrag säger Mikael Göransson att det svåra är att han bara kan hjälpa barnen inom ramen för skolan. Ibland oroar han sig över vad som ska hända när de går vidare till högstadiet.

– Men vi ska ju inte lösa problemen, det har skolkurator och elevhälsan hand om. Vi ska bara finnas som en trygg hand, så att de kan komma till oss om de är ledsna eller arga.

Mentorerna har, liksom lärarna, gått kurser i lågaffektivt bemötande och hört på föreläsningar om Asperger.

– Jag tycker nog inte att det fattas kunskaper. Jag tror skolan har gjort ett bra val som anställt folk som har olika erfarenheter och inte har jobbat i skolans värld. Vi hittar andra lösningar tack vare det. Har man jobbat med ett idrottslag eller människor på något sätt, eller har egna barn, så vet man vad man vill av skolan.

ur Lärarförbundets Magasin