Läs senare

Lär av facket i Finland

För att stärka lärarna bör deras fackliga organisationer gå ihop, skriver Bengt Wiræus. Han sätter målet till år 2022.

08 maj 2014
Illustration: Marie KassmanLeif Lewins uppmärksammade utredning om kommunaliseringen tar upp mycket av vad som hänt de senaste 20 åren. Han ansåg själv att det var ett smörgåsbord för alla, men tyvärr kommer inte alla tyckare att läsa den 773 sidor långa utredningen. Därför är det viktigt att klargöra flera saker.

Lewin menar att den så kallade kommunaliseringen var ett misslyckande, men också att det finns flera svar på en väldigt komplex fråga.

Under 90-talet försvann en mängd regler, som delningstal för antal lärare i förhållande till elever och antalet lektioner en lärare bör ha per vecka. Samtidigt startade en nyliberal våg med aktiebolagsdrivna skolor. Missförhållandena ledde till krav på övervakning. En granskningsskola växte fram under 2000-talet, där allt skulle dokumenteras.

Nu skyller alla politiska partier på varandra och staten skyller på kommunerna och tvärtom, i stället för att jobba tillsammans. Tack vare statliga pengar infördes så kallade förstelärartjänster, men mycket arbete återstår för att förbättra situationen.

Lärarnas löner måste höjas för att yrket ska bli attraktivt och för att behålla de duktiga lärare som finns. Därför bör staten avsätta fem miljarder kronor till ett engångslyft av lärarnas löner. Det skulle kompensera det faktum att ­lärares löner sjunkit i jämförelse med andra branscher sedan 70-talet.

Detta ska ske med en gång och ses som en kompensation för att löneutvecklingen började sjunka redan då skolan hade statliga avtal. Kommunerna måste samtidigt gå in med extra pengar till lärarnas löner. Lärarna ska inte heller betala sin egen kompetens­utveckling.

I TV4:s morgonprogram den 11 februari menade Lewin att oavsett huvudmannaskap gäller det att satsa på lärarna. Det kräver handling, vilket man måste göra via höjda löner.

Lärarorganisationerna har också ett ansvar för utvecklingen, menar Leif Levin som anser att två skilda fackförbund försvagat lärarnas ställning. Han anser att en splittrad fackförbundsrörelse inte kunde utnyttja det frirum som fanns på 90-talet. Därför borde de två förbunden ha ett nära och tätt samarbete.

Lewin hyllar Finland i den här frågan och skriver: »Ett starkt lärarfack, som fungerar som forum för lärarprofessionen och ges inflytande över skolpolitiken, är också betydelsefullt för att förstå läraryrkets jämförelsevis goda förutsättningar i Finland.«

Det är viktigt att lärarna inte låter sig spelas ut mot varandra. Oavsett vad skol­ministern heter, bör lärar­organisationerna vara helt självständiga. I Finland lyckades de överbrygga motsättningar mellan olika lärar­kategorier med olika lärar­traditioner. Där kom alla lärare och skolledare under samma tak.

Det har gjorts flera studiebesök i Finland för att se hur de lyckats nå så bra resultat i skolorna. När vågar de svenska lärarorganisationerna också gemensamt besöka Finland? Se hur de där lyckades samla alla lärare och skolchefer i hela utbildningssektorn! Där finns en skolkultur med stor tillit till lärarna, som har stor autonomi i sitt yrkesutövande. Det borde vi införa också här.

Jag kommer att skriva en motion till Lärarförbundets kongress i höst om att starta förutsättningslösa diskussioner med mål att år 2022 ena alla lärare från förskola till högskola. SULF, Skolledarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet måste enas under en och samma takorganisation. Tillsammans skulle vi kunna stärka lärarprofessionen i Sverige.

');

ur Lärarförbundets Magasin