Välkommen till Lärarförbundet

Nordens största lärarförbund med 234 000 medlemmar! Medlemskapet ger dig allt från råd, service, inspiration & kurser för din kompetensutveckling.

Testa tre månader gratis
Läs senare

»Läxor anpassas efter medelklassen«

Många invandrarpojkars vardagsvillkor begränsar deras förmåga att lyckas i skolan. Helt i onödan, anser etnologen René Léon Rosales.

22 sep 2010

Ett stenkast från de bruna miljonprogramshusen i Fittja centrum ligger Fittja gård. Det är en vacker herrgård med utsikt över Albysjön. Kontrasten är stor mellan höghusen och den gamla gården från 1800-talet, där Mångkulturellt centrum huserar. Här har man diskuterat integrationsfrågor i många år, sådant som man i dag diskuterar i hela samhället.
   I en flygelbyggnad arbetar etnologen René Léon Rosales, som under flera år följt en grupp pojkar i sjätte klass i Botkyrka. Genom att beskriva pojkarnas vardag vill han i sin nyutkomna avhandling åskådliggöra deras förutsättningar att lyckas i skolan. Läsaren får bland annat ta del av Atays framtidsfunderingar, Teds svårigheter att koncentrera sig i skolan och Ozans drömmar om att bli en framgångsrik fotbollsspelare.

Du skriver att pojkarna lever i idealelevens skugga. Vad menar du med det?

— De här egenskaperna som i läroplanen beskrivs som ideala, exempelvis att man ska vara välformulerad, mångspråkig och demokratisk, är inte så självklara för alla elever. Jämför du de villkor som människor lever
under, kan man konstatera att förutsättningarna är väldigt olika.

Flera av pojkarna du intervjuat känner sig begränsade i sina framtidsdrömmar. Varför?

— Vissa elever lär sig tidigt att se på sig själva som en sämre sort elever. De har en föreställning om att de svenska eleverna är skötsamma och är de som har framtiden för sig. Samtidigt möter de en speciell berättelse om sig själva, genom exempelvis tidningsartiklar, som handlar om att »invandrarelever i förorter har sämre betyg«. Den bilden formar dem.

Samtidigt menar du att det finns en större frizon för pojkarna än för flickorna i klassen. Hur då?

— Det finns fler sätt för pojkar än för flickor att se sig själva som framgångsrika och genom att de bekräftar varandra på ett annat sätt. Pojkarna jag följde spelade fotboll varje rast och de tänkte ständigt på det. Många av dem drömde om att bli fotbollsstjärnor — och då kände de inga begränsningar. Det här förvånade mig.

— Även genom det språk de använder, förortssvenskan, bekräftade pojkarna varandra. Jag har inte kunnat hitta något projekt utanför skolan där flickorna kollektivt bekräftar varandra på samma sätt.

Varför har du valt att fokusera på pojkarnas situation?

— Jag flyttade själv till Sverige när jag var 15 år gammal. Jag är född i Chile, men har bott i flera olika länder. Jag märkte snabbt att det finns ett visst sätt i Sverige att tala om pojkar med utländsk bakgrund, särskilt om dem som bor i socioekonomiskt utsatta områden. Man beskriver »invandrarkillen i förorten« som om det vore en homogen figur. Jag vill lyfta fram komplexiteten som finns hos pojkarna.

Du säger att skolan är byggd för medelklassens barn. Vad menar du då?

— Medelklassen har ju erövrat sin position i samhället genom utbildning. Arbetarklassen har traditionellt haft kroppsarbeten medan överklassen ärvt sin position. Det säger sig självt att det finns starka kopplingar mellan medelklassen och skolan. Att ha utbildade föräldrar innebär exempelvis att du lättare förstår det språk som talas i skolan.

Du menar också att läxorna är anpassade efter medelklassens skola. Förklara!

— Ja, risken är att läxor endast gynnar vissa elever. En pojke jag intervjuade såg sig själv som en dålig elev, trots att han inte ville vara det. En anledning till att han hade svårt att koncentrera sig i skolan var att hans familj var så trångbodd. Han delade rum med sina tre yngre syskon. Eftersom de var små vaknade de ofta under natten och han blev störd. Det är inte lätt att göra läxor i en sådan miljö. Hans situation är inte unik. Trångboddheten är som störst i socioekonomiskt utsatta områden.

Hur kan man då göra skolan tillgänglig för alla?

— Genom att diskutera vilka normer resursfördelningen sker på. Från den nationella nivån där man väljer den politiska inriktningen. Men även på kommunal nivå där man fördelar resurserna mellan specifika skolor. Skolan är inte en evig sanning. Den är vad vi gör den till. Alla är involverade i detta — politiker tjänstemän, lärare, elever och föräldrar.

Vad kan skolan göra för elever som har svårt att hänga med i undervisningen?

— Genom att tänka igenom vad man förutsätter när man exempelvis ger läxor. Skolan kan satsa på läxläsning och se till att det finns så mycket personal som möjligt i klassrummet — öka lärartätheten. Man kan satsa på språkutvecklande arbetsmetoder som kan hjälpa alla elever, inte bara barn med utländsk bakgrund utan även svenska barn från socioekonomiskt utsatta familjer. Modersmålsundervisningen behöver integreras mer med de andra ämnena.

Hurdå?

— Modersmålslärarna skulle kunna användas som en resurs i resten av undervisningen på ett annat sätt. Många av de pojkar som jag följde hoppade av modersmålsundervisningen — ämnet har ingen hög status. Den sker ofta vid sidan av, sent på dagen. När jag frågade pojkarna om deras framtidsdrömmar, exempelvis de som talade turkiska, var det ingen av dem som reflekterade över att de skulle kunna ha användning av sitt modersmål i framtiden. Turkiet är ju en stor handelsnation och om de exempelvis blir ekonomer eller journalister skulle de kunna ha stor nytta av att tala turkiska.

Vad kan läraren göra för att uppmuntra eleverna?

— Som lärare måste du fundera över hur du kan ge eleverna möjlighet att utvecklas utan att stigmatisera deras situation, utan att begränsa dem. Men man ska inte heller
ignorera deras bakgrund.

In på livet
René Léon Rosales

Aktuell Med sin avhandling »Vid framtidens hitersta gräns. Om maskulina elevpositioner i en multietnisk skola«.

Bakgrund Doktorerat och undervisat i etnologi på Södertörns högskola. Har tidigare arbetat som timlärare i grundskolan och med en uppföljningsrapport i Botkyrka om de ungdomar mellan 16 och 20 år som inte återfanns inom gymnasiesystemet.

Jobbar Utbildningsansvarig på Mångkulturellt centrumi i Botkyrka.

Ålder 38.

Bor Stockholm.

Familj Sambo Christine och barnen Victor och Felix.

Fritid Umgås med familjen och träffa vänner.

Personlig pryl Min anteckningsbok. Den är inte bara ett verktyg för att dokumentera vad jag får uppleva, utan ävenen yta där jag kan anteckna och utveckla idéer, skriva dikter, teckna …

Stiftelse i botkyrka

  • René Léon Rosales är utbildningsansvarig på Mångkulturellt centrum, en kommunal stiftelse i Botkyrka som funnits sedan 1987.
  • Centret är en mötesplats för forskning och konst om migration och social och kulturell mångfald.
  • Bakom beslutet att starta centret fanns en idé om att invandring är lika angeläget att följa som historisk utvandring, genom forskning, dokumentation och utställningar och arkiv.
  • Verksamheten finansieras främst av Botkyrka kommun, Stockholms läns landsting och Statens Kulturråd.

ur Lärarförbundets Magasin