Läs senare

Lindström: Hur många barn som far illa har jag missat?

21 jan 2020

En gång för länge sedan jobbade jag med barn i ett vad polisen idag kallar ”ett särskilt utsatt område”. Det var ett utsatt område redan då. Jag var ung, oerfaren och jag blev uppäten. Det var ett hårt klimat bland barnen men också bland de vuxna, kollegorna. Jag ville bli lärare för att jag ville göra skillnad för barnen. Jag ville vara en sådan vuxen som verkligen såg barnen, som var närvarande, som gjorde skillnad. Jag ville bli en bättre lärare än många jag själv träffat på.

Så, kom jag till detta, ett kaos. Ett kaos för alla, barn som vuxna. Jag mötte barn som for illa, jag ville göra något. Jag mötte kollegor som gett upp, som inte orkade göra något. Det var ett omöjligt uppdrag. Jag stod där på fredagen, sa hej då och trevlig helg. Log ett vuxet leende. Men barnet visste, att jag visste, att det inte alls skulle bli någon trevlig helg.

Varje måndag började jag om, försökte bygga upp ett förtroende och visa att jag fanns där. Och varje fredag slocknade det där lilla hoppet jag sett tändas i någons ögon. Jag kunde inte hjälpa. Till slut blev det för mycket, jag orkade inte. Orkade inte stå där och vara ytterligare en vuxen som svek. Så jag svek ändå, jag slutade.

Jag tänker ofta på flera av de där barnen, hur gick det för dem? Mötte dom någonsin någon vuxen som kunde hjälpa dem på riktigt?

Innan jul kom en av våra större barnrättsorganisationer ut med en kampanj, bland annat spred man budskapet ”för många barn handlar julen bara om hårda klappar”. Det träffade mig rakt i hjärtat. Hårda klappar. Hur många barn har jag mött som bara får just det, hårda klappar? Idag arbetar jag i ett område som polisen troligen skulle kalla raka motsatsen till ett särskilt utsatt område. Men statistiken visar ju på annat. Barn far illa överallt. En vän till mig som är polis sa en gång, att det är värre i villorna, ingen som hör när någon blir slagen eller ropar på hjälp. Finns en verklighet i det.

Eva Lindström, förskollärare, Bromma, Stockholm.

Jag har träffat hundratals barn genom åren, jag borde ha stött på fler barn som far illa än vad jag har. Alltså missar jag många. Barn jag tror att jag känner som kanske far illa, och jag gör inget, för jag vet inget. Det här är den andra sidan av att arbeta i förskolan. Hur ofta pratar vi om det här på våra förskolor? Hur ofta pratar de andra, som finns runt omkring oss, om denna plikt, anmälningsplikten.

Jag tycker att vi uppmärksammar många delar av vårt uppdrag, det diskuteras och protesteras, vad ska vi göra mer av, vad ska vi göra mindre av? Men riskerna att barn som far illa faller mellan stolarna, pratar vi tillräckligt om den? Jag kan säga till min rektor, jag kan inte göra mitt jobb för jag hinner inte med att dokumentera och följa upp alla barn. Men säger jag, att jag kan inte göra mitt jobb, för jag hinner inte se och vara nära alla barn, jag kan inte skapa nära och trygga relationer till alla barn, dom är för många. Tänk om jag missar något, någon som far illa? Vad väger tyngst?

Hur är det hos er? Hinner ni med? Har vi förutsättningar att göra vår plikt? Vi är dom som ska skydda våra barn. Vi är dom som ska se, ska höra, ska lyssna. Vi är de som ska göra skillnad, skydda och rädda våra barn när de behöver. Vi är dom, som ska möta och fånga upp dom där barnen, som kommer tillbaka efter jullovet och har fått hårda paket.

Fråga

Från när vill du sätta betyg på eleverna?

ur Lärarförbundets Magasin