Läs senare

Lisa – på väg bort från skolan

En knepig klass, för lite stöd och en allt sämre arbetsmiljö. Men det var utvecklingssamtalet med rektorn som fick Lisa att definitivt bestämma sig för att sluta.

12 maj 2010
Lisa – på väg bort från skolan

Foto: Frida Lenholm

Nu söker hon alla jobb som hon tror att hon har en chans att få. Museipedagog, informatör, projektledare, men också vikariat av olika slag. Ja, vad som helst.

Lisa har fattat beslutet att söka sig bort, kanske inte definitivt från det läraryrke hon egentligen älskar, men från en arbetssituation som till sist fått henne ner på knä.

— Men det är inte bara själva arbetssituationen som ligger bakom mitt beslut. Det är det utvecklingssamtal jag hade med min rektor för ett år sedan. Det var ett samtal som knäckte mig.

Lisa är från början fritidspedagog. Efter ett antal år vidareutbildade hon sig till 1—3-lärare.

 

Hon beskriver sig själv som en engagerad, entusiastisk lärare alltid på gång med fortbildningar av olika slag. En lärare som varit bra på att hantera knepiga klasser. Och en lärare som betraktats som en välfungerande och duktig medarbetare.

Det var därför rektorns bedömning av hennes arbetsprestation kom som en chock. Det »betyg« han satte på henne stämde inte alls med hennes bild av sig själv.

— Jag hade uppfattat mig som en lärare som stod för nytänkande och utveckling. Jag var bland annat utvecklingsledare på skolan.

Men i samtalet med rektorn fick hon inte alls den uppskattning hon ansåg sig värd.

— Efter all kraft jag lagt ner på jobbet så var det ett hårt slag för mig. Jag kände mig helt knäckt.

 

Hon grät inte som flera andra kolleger gjorde efter sina samtal med rektorn. Men hon sa upp sig från uppdraget som utvecklingsledare och bestämde sig definitivt för att börja söka nya jobb.

Även om utvecklingssamtalet blev den avgörande händelsen för beslutet att söka sig bort, hade hennes arbetssituation förändrats på ett påfrestande sätt redan innan dess.

Antalet parallellklasser hade utökats. Fritidshemmet flyttade allt mer in i klassrummen. Det blev trångt och svårare att hitta lediga utrymmen av olika slag.

Lisa prövade olika lösningar på skolan. Till slut lät hon sig övertalas att ta hand om en speciell klass i en annexskola en bit bort.

— Jag tänkte att jag ville visa framfötterna igen. Men det var något jag fick betala för. Det har varit det tuffaste året hittills för mig som lärare.

 

På annexskolan fanns ingen ledningspersonal. Många av lärarna var nya. Det fanns inga arbetsrum för lärarna. Planeringsarbetet fick göras på kvällar och helger.

— Vid jul började jag få sömnsvårigheter och ont i ryggen. Tankarna på klassen bara surrade runt i huvudet hela tiden.

Efter sportlovet gick hon ner en dag i tjänst för att över huvud taget orka terminen ut. Nu har hon sökt och blivit beviljad tjänstledighet nästa läsår.

— Jag oroar mig en del. Kommer jag att ha jobb i augusti? Men det finns ingen återvändo för mig. Jag måste ha en förändring. Den behöver inte ens vara till det bättre. 

Fotnot: Lisa är inte den intervjuade lärarens riktiga namn.

ur Lärarförbundets Magasin