— Är man missnöjd kan man faktiskt göra något åt det i stället för att gå och klaga. Jag gjorde slag i saken och det är jag nöjd med.
Marie Reimer, lärare i engelska och svenska på Åkerö skola i Leksand, var helt inställd på att få lärarlönelyftet i höstas. Rektorn hade hintat om att hon var värd att satsa på. Men hon och en kollega var de enda lärarna med teoretiska ämnen på högstadiet som ställdes utanför lyftet.
— Jag blev förvånad och kränkt, säger hon.
Rektorn förklarade att Marie Reimer inte helt uppfyllde kriteriet om att dela med sig av det kollegiala lärandet.
— Jag kanske inte syns och hörs så mycket utåt. Men det där visar ju bara att rektorn inte har insyn i det dagliga arbetet.
Samma dag ringde hon till grannkommunerna Rättvik och Mora. Båda hade tjänster att erbjuda. Hon valde Rättviksskolan.
— Och jag fick den lön jag begärde.
Någon dag senare sa hon upp sig.
— Det kändes som en revansch.
Bytet av kommun och skola ledde till att Marie Reimer fick upp lönen med flera tusen kronor, betydligt mer än vad lärarlönelyftet skulle ha gett.
— Jag är nöjd. Men det är ingen hög lön, med tanke på det slitiga arbete och stora ansvar vi lärare har.
Hon bor kvar i Leksand och måste nu pendla två mil till jobbet. Men det är inget hon beklagar, snarare tvärtom:
— Det är skönt att sitta i bilen en stund och rensa huvudet efter en tuff arbetsdag.
Vad skulle du vilja säga till andra lärare som är missnöjda med sin lön?
— Man ska inte vara kvar och bli behandlad som skit. Det går att byta. Det kan vara jobbigt i början och man saknar arbetskamraterna. Men det är värt det.
