Läs senare

Makt, inflytande och tomma paket

ValspecialHur stort inflytande har Lärarförbundet över skolpolitiken och hur lyckas man nå ut? Lärarnas tidning bad Torbjörn Nilsson, en av Sveriges mest profilerade politiska reportrar, att ta frågorna till skolans tyngsta beslutsfattare. Det blev hyllningar – och besk kritik.

Makt, inflytande och tomma paket
Illustration: Josefin Herolf

På en skärm i ett tält berättar Daniel Ek – han som grundade Spotify och fick folk att vilja sluta äga sånger – hur viktig hans musiklärare varit för honom. Så långt är allt som det ska. Intill torkar en violinist av sitt instrument. En duk har varit spänd över kvartetten, men musikern ser bekymrad ut. Fukten antastar.

Gästerna förväntade sig en behaglig afton med svag bris från Östersjön, men huttrar nu i täckjackor. Det regnar. Det blåser. Lärarförbundet lyckas denna rekordvarma sommar bjuda in till mingel med läskande drinkar och sval underhållning just den kväll som regnet strilar över Visbys kullerstensgränder. Kan det vara ett tecken?

För fyra år sedan var skolan väljarnas viktigaste fråga, den ansågs till och med ha avgjort valet då. Nu gäspar folk så snart någon knystar ordet ”lärarbrist”.

Ska jag vara elak kan jag säga: huvudet är sjukt men kroppen mår bra!

– Tjena, säger Gustav.

Han är här i alla fall.

Skolminister Fridolin har intagit en position utanför Lärarförbundets tält men bra nära entrén, så att alla som passerar till eller från minglet har skäl att stanna till och hälsa på honom. Han ignorerar vätan och handhälsar. Ett av departementets statsråd som välkomstvärd på det största fackets mingel. Kanske är det också symboliskt?

Den här mandatperioden har facket och politiken kommit närmare varandra. Skrivit debattartiklar ihop, suttit i kommittéer, tänkt tillsammans. Tre miljarder till höjda löner, till exempel, det är inte kattskit.

Situationen väcker frågor.

Vad tycker politikerna om Lärarförbundet? Egentligen? Och till vilken grad är statliga lönepengar, och andra reformer, fackets förtjänst?

Illustration: Josefin Herolf

Ska man få svar på sådana spörsmål går det knappast att klampa in med ett tv-team i riksdagshuset. Uppriktighet i politiken kräver källskydd, men anonymitet är samtidigt journalistiskt problematiskt. Hur vet man att de inte passar på att ösa skit när de inte behöver ställas till svars för vad de säger?

Det vet man inte riktigt. Men luften blir friskare när åskan går.

En politiker fräser i telefonen:

– Lärarförbundet är gnälliga. De tjatar, men har aldrig några egna idéer. Varje år vid jul bjuder de in hela utskottet. Jag har kolleger som inte vill gå dit. Varför ägna en kväll åt att bli utskälld?

En annan skrattar:

– Ska jag vara elak kan jag säga: Huvudet är sjukt, men kroppen mår bra! Så snart man kommer ut i landet och träffar lokalt folk så är de pragmatiska. Ledningen däremot är helt partipolitiserad.

En tredje är arg:

– De gjorde en sak som fick mig så förbaskad för några år sedan. På julen fick vi i riksdagen jättefina julklappar. Rött härligt papper med guldsnören. Och så öppnade man och det stod ungefär: ”God jul och tack så mycket för absolut ingenting.” Här har vi då jobbat och slitit med skolpolitiken år ut och år in. Så bygger man inte bra samarbete om man vill lobba in sina förslag.

De här personerna är etablerade skolpolitiker.

Ringer man runt till förtroendevalda och tjänstemän i riksdag, regering och ett par större kommuner får man förstås också höra hedersbetygelser. Lärarförbundet anses vara en viktig aktör. Organisationen ”har steppat upp” sina relationer med politiker, som en person uttrycker det. Lärarförbundet har en trevlig ordförande, säger en annan.

Man tycker att förbundet spelar en viktig roll i skolpolitiken. Producerar rapporter och underlag. Man pekar ut andra enskilda positiva insatser. Arbetet för fler karriärmöjligheter eller insatserna för ökad jämlikhet, till exempel. Lärarförbundet är en god samtalspart.

Lärarlönelyftet skulle Aldrig ha blivit av om det inte varit just för lärarförbundet.

Men, det som skaver är förstås mer spännande.

Kritiken far iväg åt lite olika håll och kräver noggrannare resonemang.

Ta kommentaren om att Lärarförbundet är ”gnälligt”. Å ena sidan ligger det i ett fackförbunds natur att ständigt ligga på politiken, att klaga. Å andra sidan går det att diskutera effektiviteten i den sortens påverkansarbete. Talar man lite längre med politikerna – eller tidigare företrädare för facken – framträder bilden av att något har förändrats.

I grunden handlar det om vilken slags organisation Lärarförbundet vill vara. Antingen slåss man i första hand för sina medlemmars egenintresse – högre lön och bättre arbetsvillkor. Eller så definierar man sitt uppdrag bredare än så – en bra skola, till exempel – och hoppas att ett sådant mål i förlängningen leder till att ens medlemmars intressen uppfylls.

– Man kan jämföra med läkarbranschen, säger en veteran i skolpolitiken. Vill man prata om läkaretik så vänder man sig till läkarfacket, i skolvärlden har det saknats någon som tar den rollen. Det tycker jag att Lärarförbundet har börjat göra på senare år.

Nästan alla de tillfrågade politikerna håller med. Men den förändringen ställer också högre krav på förbundet. Och när kraven inte uppfylls blir besvikelsen större.

– Jag tycker, viskar en av politikerna i telefon till slut, att det är annorlunda med Lärarnas Riksförbund.

Och därmed är vi framme vid det oundvikliga. Den ovanliga situationen med två, delvis konkurrerande fackförbund, inbjuder onekligen till jämförelser. Det går inte säga att det ena förbundet generellt sett uppskattas mer bland politikerna än det andra, men på en punkt råder faktiskt enighet:

Lärarnas Riksförbund är mer konkreta i sina krav.

– Det kanske är enklare för dem som inte företräder lika många att vara spetsiga. Tittar man på genomslaget måste jag säga att de är mer framgångsrika, just eftersom de är tydligare med till exempel vinsterna, förstatligande eller som förut med lärarlegitimationen, säger en kommunpolitiker.

Möjligen, tänker en veteran, handlar det om taktik. LR påverkar mer via medier, genom att försöka sätta agendan. Lärarförbundet förlitar sig i högre utsträckning på tyst påverkansarbete. Alltså att försöka få politiker att lyssna i direkta möten. Det är åtminstone bilden bland flera personer som varit aktiva i skolpolitiken i många år. Lärarförbundet, hävdar veteranen, brukar skryta om hur bra relationer man har till politiker, särskilt till vänster.

Och det leder till den riktigt kluriga frågan.

Har Lärarförbundet lika bra relationer på båda sidor om blockgränsen?

Den gångna mandatperioden har präglats av flera saker. Debatten om lärarbristen, utredningar som fått beröm men inte lett till så mycket i riksdagen – som professionsutredningen och Skolkommissionen – och så då lärarlönelyftet.

Det sistnämnda anser politikerna vara den enskilt största händelsen. Nystar man i den får man också en del svar om Lärarförbundet.

De har ju varit ett väldigt viktigt stöd för vårt parti.

– Det var oerhört viktigt för oss att det gick att ha en diskussion med skolans parter på arbetsmarknaden, säger en tjänsteman till exempel. Utan det hade inte lönelyftet blivit av.

Metoden att skjuta till pengar innebar i någon mening ett underkännande av parternas förmåga att på traditionell väg få upp lönerna, anser flera politiker, och just därför förtjänar båda facken beröm. Inte bara för sitt opinionsarbete utan för att de också var beredda att pröva andra vägar fram.

En person som arbetar på departementet går längre än så. Hen menar att lärarlönelyftet aldrig skulle ha blivit av om det inte varit just för Lärarförbundet. Det svåraste, resonerar personen, var att få med hela socialdemokratin – alltså LO – på idén och det gick först när Lärarförbundet drev en argumentation som inte handlade om att just lärarna behövde mer pengar utan att skolan behövde stärkas för samhällets bästa.

– LO lyssnar mer på Lärarförbundet än på Lärarnas Riksförbund, tillägger personen.

Det är ett resonemang som passar perfekt in i en större bild. Vem man än ringer och frågar om fackets förmåga att påverka politiken så kommer nästan alla snart in på gamla lojalitetsband. Förutfattade meningar om vilket förbund som står vilka partier nära bekräftas i hög grad.

Ja, Lärarförbundet uppfattas som sossiga eller vänster av de flesta politiker. Inte bara politiker förresten. Det finns veteraner från sfären runt Lärarförbundet som beskriver kommunaliseringen på 1990-talet närmast som en mutaffär. Göran Persson, säger de, fick vårt stöd för den reformen genom att acceptera våra idéer om mer lika löner för alla lärare. Lärarnas Riksförbund fick inte någonting.

Sådant sitter i.

Utvecklingen runt sekelskiftet går att se som LR:s revansch. När Jan Björklund slog sig fram som skolpolitiker gjorde han det i hög utsträckning genom att kalkera förslag från riksförbundet, idéer som genomfördes under de åtta åren med borgerlig regering. En process som gav eller förstärkte bilden av LR som höger. På det sättet har båda fackförbunden ett bagage.

Man kan fråga rakt ut: Känns Johanna Jaara Åstrand sossig?

Och få ett skrattande svar från en borgerlig politiker:

– Nej, inte för att vara fackpamp.

Samma politiker har sagt att Lärarförbundet självklart är vänster, men vill med sitt svar om förbundets ordförande visa att det finns en gråskala här. Ledningen försöker nog göra sig fri från arvet.

– Fast jag vet ärligt talat inte hur de lyckas.

Och så berättar politikern – precis som flera andra borgerligt inriktade – att Lärarförbundets politiska linje – alltså vad man driver – inte är så markant vänster längre, men att kontakterna, kulturen och beteendet är det.

– De har agerat på ett väldigt regeringsvänligt sätt den här mandatperioden. Frotterat sig med ministrar, skrivit debattartiklar med Fridolin. Jag upplever att de lägger mycket tid och energi på att få synas med statsråd.

– Jag tycker de har blivit mer partipolitiska under mandatperioden. Till exempel i rekryteringar. Den förra ledningen var mer noggrann med att hämta folk från olika politiska partier, säger en annan politiker.

Det fascinerande är att det är precis likadant – fast tvärtom – när man pratar med politiker längre till vänster. Där hyllas förbundets arbete under mandatperioden.

– De har ju varit ett väldigt viktigt stöd för vårt parti, säger en riksdagsledamot.

Det finns ett tydligt samband mellan politisk hemvist och vad man tycker om Lärarförbundet.

Och det är inte minst intressant med tanke på valet.

Vad händer med Lärarförbundets förmåga att påverka politiken om det blir maktskifte?

Situationen är lite som att satsa stort på ett mysigt mingel i Almedalen för att ha oturen att få se det regna bort. Lärarförbundet tycks ha investerat väl i de som nu sitter i Rosenbad, men riskerar att stå huttrande och ensamma kvar om borgerliga politiker skulle ta över.

Det kan bli en tung nästa mandatperiod.

Artikeln bygger på ett tjugotal intervjuer med ledande politiker och tjänstemän inom skolområdet.

ur Lärarförbundets Magasin