Läs senare

”Män lider av trauma”

26 maj 2014
”Män lider av trauma”
Illustration: Andreas Olofsson

I ett hav av eld dyker du som ett stridsplan ner mot en bro och kastas in i ett vansinnigt söndertrasande av humano­ida kroppar. Rustningar beväpnade med motorsågsarmar och plasmagevär slaktar allt som rör sig. Blod skvätter på din fiktiva kameralins. En man reser sig efter en explosion, vänder sig om och ser sin fana ligga i smutsen. Resolut tar han fanan och kämpar sig mot alla odds uppför kullen där han på toppen placerar det fladdrande textila konstverket. Han har lyckats vinna sin maskulinitet genom att pressa bort smärtan och härdat ut, hållit huvudet kallt och fokuserat på målet, gruppens mål att befästa, penetrera och slutligen vinna kullen. Han har lyckats resa den nästintill impotenta symbolen i full erigerad prakt. Han har genom sin handling symboliserat samtidens maskulinitet och dess seger över … ja, över vad? Har någon sida verkligen vunnit, eller är det bara ytterligare en i raden av pyrrhussegrar? Eldkloten fortsätter slå ner och massakrerar både fanan och den förödda marken. Känslan av undergång, att segern egentligen är en gemensam förlust, förstärks av den brinnande himlen.

Jag brukar inleda mitt föredrag Män, Trams och Abjekt med att kasta ut idén om och inleda tankeleken att de flesta män lider av en traumatisering av att ha tvingats in i en begränsande mansfantasi. En i grunden emotionellt avstängd människa vars känsloregister mest får ta uttryck genom våld och strid, och där känslan av lycka och tillfredsställelse är kopplad till erövring och vinst. Med det ramverket och den tankeleken fortsätter sedan föreläsningen och efterfölj­ande diskussion med att utveckla olika förhållanden och synsätt på hur västerländsk maskulinitet konstrueras. Men även hur vi pedagoger tillsammans kan vara medverkande i att långsamt förändra och utveckla denna konstruktion.

Bildämnets styrka ligger i dess potential av att vara ett trans-disciplinärt ämne som både kan befinna sig mellan och förena flera av skolans andra ämnen. En plats där många olika röster tillåts uttryckas. I bildämnet kan alla deltagare, både pedagoger och elever, gemensamt bygga tillfälliga ramverk, eller metaforiska laboratorier, där fantastiska visioner och idéer kan uttryckas och experimenteras med.

Genom att använda begrepp som performativ och performance och dess innebörd av fysiska manifestationer och identitetsskapande handlingar, tvingas deltagarna leka ut det som behövs analyseras och diskuteras. Det performativa genomför genom att använda ord som måste utföras i handlingar. Dessa handlingar kan ta sig uttryck i klassiska gestaltande tekniker och metoder, men får först ett eget politiskt liv genom gemensamma diskussioner i grupper där många olika röster och bilder tillåts ta plats, höras och visas.

En viktig förståelse av hur performativa förhållanden ger nya möjligheter till bildämnet, är att utveckla skolans förhållande till samtidskonsten. Genom att använda samtidskonsten som ett begrepp och en metod där normkritiska dialoger förs mellan olika deltagare, möjlig- och synliggörs deltagarnas olika erfarenheter och nytänkanden. För bildämnet kan detta förstärka ämnets terapeutiska och normkritiska funktioner. Terapeutisk och normkritisk i det att samtidskonsten springer ur behovet av en traumahantering av den kollaps och totala samhällssvek som (väst-)världen kastades in i med världskrigen under 1900-talet.

Den här texten är en uppmuntran att kämpa för att bildämnet tillåts fortsätta fördjupa, multiplicera och mångfaldiga olika förhållningssätt. Att dess samhälles-terapeutiska sidor inte effektiviseras bort genom förenklad individualisering, mål och bedömningsanpassade ämneskriterier.

Kanske kommer vi se ett bredare estetiskt/etiskt paraply-ämne växa fram, där erfarenheter och kunskaper från både skolvärlden och andra världar tillåts processas, bearbetas och delas. Kanske detta framtida och ännu inte namngivna ämne kan bli en viktig del i ett pågående traumahanteringspussel, som hjälper oss att skapa en mer likvärdig och demokratisk framtid än de dystopiska visioner av framtiden som vi ofta möts av från både politiker och media i dag.

ur Lärarförbundets Magasin