Läs senare

Män tar grepp om förskolan

ReportageManliga förskollärare i Luleå kämpar för att bryta upp en yrkeskultur de knappt vågar sätta namn på.

av Daniel Persson
28 feb 2019
28 feb 2019
Urban Eriksson följer med barnen ut i snön.
Foto: Anders Alm

Det är en ovanlig syn som möter besökaren på Strandens förskola i Luleå. Hälften av personalen på de två grannavdelningarna är män.

Mest obrydda över det är kanske barnen som kallar alla vuxna ”fröken” och har fullt sjå med teckningar som behöver bli målade och leksaker som ropar att bli lekta med.

När Urban Eriksson kommer in på avdelningen springer femårige Ameer fram med utsträckta armar och blir omklappad.

Väninnekulturen är mer subtil än machokulturen.

Han nöjer sig inte.

Nätverket Män i förskolan

Nätverket i Luleå grundades på 1990-talet, men verksamheten rann ut i sanden. Det återuppstod 2014. Ett 30-tal medlemmar träffas fem gånger per år för att stötta varandra.

Under vårterminen deltar nätverket i undervisningen i förskollärarutbildningen vid Luleå tekniska universitet.

Nätverket har tillsammans med Luleå kommun målet att öka andelen män i kommunens förskolor från 2,8 till 5 procent i år och på lite längre sikt till 10 procent. I riket totalt är andelen drygt 4 procent.

Källa: Män i förskolan/Skolverket

— Jag vill ha en riktig kram!

Det får han.

Män i förskolan är ett lokalt nätverk med ambitioner att bli nationellt. Förskollärarna Urban Eriksson och Tobias Skogsberg har med kommunens välsignelse ett par dagar i månaden avsatta till att jobba med nätverket. De åker ut till högstadieskolor, gymnasier och från och med den här terminen även till LTU, Luleå tekniska universitet, för att prata med allt från ungdomar som aldrig tänkt tanken att jobba i förskolan till studenter som läser till förskollärare. Det kallar de att verka utåt.

De har också regelbundna träffar med de andra männen i Luleås 60 förskolor, det kallar de att stärka inåt. Det finns det behov av.

Det har varit bitande kallt i veckor och i går härjade en snöstorm. Men i dag gnistrar Luleå av solsken och bländvit snö. Nere vid hamnen stiger rökplymerna från SSAB:s stålverk mot himlen.

Mindre än tre procent av förskolepersonalen i den klassiska industristaden är män. Det är i och för sig inte enormt mycket sämre än riksgenomsnittet på fyra procent.

Urban Eriksson nickar avundsjukt söderut, mot grannarna i Umeå 20 mil bort. Där utgör männen åtta procent av förskolepersonalen.

Andreas Brindedahl har en examen i psykologi, men funderar på att bli förskollärare.
Foto: Anders Alm

– Det är en kulturell skillnad mellan Luleå och Umeå, de är mer av en universitetsstad. Det finns lite mjukare värden där, säger han.

Det märks när de är ute på skolor och frågar pojkarna om de någonsin funderat på en karriär inom förskolan.

— Svaret blir ett ganska rungande nej. När man är en 14–15-årig kille tänker man sig någon typ av manligt yrke. Låglönestämpeln hänger kvar kring förskolan, och kanske man blivit fållad av föräldrar och släkt, säger Tobias Skogsberg.

Samma fenomen fortsätter på universitetsnivå. Det är vanligare att manliga studenter hoppar av förskollärar­utbildningen än att kvinnor gör det.

– Det kan ha att göra med att man inte känner sig välkommen i den kultur som finns. Vi jobbar med att ändra på den. Vi har försiktigt börjat använda oss av benämningen ”väninnekultur”, att man först och främst vill rekrytera en annan kvinna till avdelningen. Väninne­kulturen är mer subtil än machokulturen, säger Urban Eriksson.

– Vi vet inte ens om vi riktigt vågar använda begreppet, men när vi män i förskolan träffas så vet alla exakt vad väninnekultur är.

Är det provocerande att säga det?

— Oh ja (skratt). Och om vi dessutom nämner den norska forskningen … det är nästan som att säga att kvinnor är sämre pedagoger än män. Men det tror vi ju inte. Vi tror att mångfald ger bättre resultat.

Den norska forskningen han pratar om är en undersökning av landets statistiska centralbyrå som visar att barn i förskolor med en högre andel män har bättre resultat i språk och matematik.

Ett seglivat problem i rekryteringen av manlig personal är rädslan för att bli sedd som potentiell pedofil. Urban Eriksson och Tobias Skogsberg säger att det inte är någon stor grej längre och det är ingen huvudfråga på nätverksträffarna. Men de berättar samtidigt att oron har en fast plats i bakhuvudet hos många.

Män blir förskollärare för att vara en del av barnens personliga utveckling – inte för att få vara utomhus och röra på sig, menar Tobias Skogsberg som spelar Blue-bot med barnen.
Foto: Anders Alm

— En del yngre berättar att de för­söker hitta strategier för hur de ska hålla barnen i famnen så att det inte ser konstigt ut, de funderar över om de vågar ge barn en kram och så vidare. Det är rätt hemskt att vi har det med oss hela tiden, säger Tobias Skogsberg.

— Det finns föräldrar som säger att de inte vill att män ska byta blöjor på deras barn, men den omsorgen ingår ju i vårt jobb. Man får försöka prata med föräldrarna om det.

Urban Eriksson berättar om en kollega som blev barnskötare efter att ha lämnat ett industrijobb.

— Hans gamla arbetskompisar sa ”vadå, ska du bli pedofil nu eller?” och var på honom tills han verkligen sa ifrån. Men det är ett sätt för dem som är inne i machokulturen att bevara den, han hotar ju machokulturen genom att sluta.

Nätverket efterlyser ett nationellt grepp för att bryta könsobalansen inom förskolan.

— Polisen, försvaret och industrin är på god väg att nå en riktig förändring medan vi står still och stampar på samma nivå sedan 1970-talet. På andra håll har man styrt mot förändring genom incitamentsprogram. Det är det mest ­effektiva sättet att få något att hända. Det är därför vi skickat en skrivelse till statsministern och utbildningsministern om behovet av en nationell satsning, säger Urban Eriksson.

Den skrivelsen besvaras faktiskt bara några minuter senare, då det plingar in ett mejl i Tobias Skogsbergs inkorg. Han läser högt vid bordet: ”För närvarande finns det inga planer inom regeringskansliet att införa en utredning som aktualiserar frågan om fler män till förskolan. I övrigt har utbildningsdepartementet tagit del av er nulägesanalys och vill tacka för ert engagemang i frågan.”

Vad tycker ni om svaret?

— Det var ett ickesvar och det är ju trist. För det är ett nationellt grepp som skulle ge effekt, säger Urban Eriksson.

När de söker kunskap om vilken roll kön spelar i arbetslivet hittar de inte mycket om kvinnodominerade yrken utan får använda forskning om typiskt manliga arbetsmiljöer och sedan spegelvända resonemangen. De har bland annat läst professor Lena Abrahamssons studier om vad som hände när fler kvinnor tog jobb i LKAB:s gruvor.

Stålverket – där unga män vill jobba.
Foto: Anders Alm

— Där kan man se att produktiviteten ökar, arbetsplatsolyckorna går ned, en massa positiva effekter. Det här är en industristad och LKAB och SSAB har förstått att de här effekterna finns och börjat rekrytera kvinnor. Forskningen visar att man behöver bli 20–30 procent av minoritetskönet på en arbetsplats för att det ska hända något med en invand yrkeskultur, säger Urban Eriksson.

Han har jobbat inom förskolan i 30 år, Tobias Skogsberg i 15 år. Mansrollen på jobbet förändras långsamt, säger de. Fortfarande är det ofta ”en riktig man” med traditionella egenskaper som är efterlängtad på avdelningarna.

— Vi blir fotbollsspelare, får sätta upp hyllor, blir de som busar fysiskt med barnen ute på gården, säger ­Urban ­Eriksson.

— Ibland glider vi på en räkmacka. Jag tror att det finns mer krav på att en kvinna ska prestera och vara en god pedagog. Bara vi är där åtta timmar så kan vi gå hem och vara godkända ändå.

Vilken ställning har män i det pedagogiska arbetet?

— Vi har inte legat i framkant där. Det finns ingen tradition att en man kliver in och säger att jag väljer förskolan för att jag vill driva det pedagogiska utvecklingsarbetet framåt. Man har kanske kommit in för att man gillar att vara ute, röra sig, spela musik. Nu vill vi luckra upp de bitarna och säga att också vi män väljer yrket för att vara en del av barnens personliga utveckling, säger Tobias Skogsberg.

På förskolan Stranden har det blivit eftermiddag och Andreas Brindedahl, 28, är i målarrummet med barnen. Han har en examen i psykologi men vikarierar sedan ett halvår som barnskötare. I sommar går kontraktet ut.

– Det lutar åt att jag söker mig vidare, men det är ett väldigt roligt jobb och jag funderar också på att söka till förskol­lärarprogrammet. Det är inte omöjligt, att ha hittat ett jobb man trivs med betyder väldigt mycket.

ur Lärarförbundets Magasin