Läs senare

Många reaktioner på temanummer om tystnad

Lärarnas tidnings temanummer om tystnad (nr 10/11) har fått många läsare att höra av sig och berätta sin historia. Här är några av bidragen, i nedkortad form.

18 maj 2011

"Jag har gett skolan 42 år av mitt liv som lärare. I slutet av 90-talet började jag på en skola med en fantastisk rektor. Det var högt i tak och jag var van att lufta alla åsikter. Tyvärr gick hon i pension och efterträdaren hade en annan stil.

Efterhand knöt den nya rektorn till sig ett litet »hov« av unga lärare. Hon utsåg en avdelningschef bland oss kolleger som anammade samma stil. En period när vi hade det väldigt turbulent fick vi order av avdelningschefen att inte berätta för utomstående att det var jobbigt. Korridorprat efter till exempel en konferens förbjöds. »Det skulle man säga på konferensen.«

En del som ändå diskuterade blev inkallade till chefen och fick stå till svars för sina åsikter. Det blev tystare och tystare. Gamla trotjänare slutade el ler tog vikariat på andra skolor för att de inte orkade.

För ett par år sedan ville rektorn boka tid för ett möte med mig utan att berätta vad det handlade om. Jag tog med mig en fackrepresentant. Det visade sig att tre personer från rektorns »hov« hade klagat på att jag hade varit »för kritisk« vid vissa möten. En drog upp att hon upplevt mig »dominant« en gång för fem år sedan.

Jag fick i alla fall möjlighet att förklara mig men hela historien fick till följd att jag inte orkade gå till personalrummet på rasterna eller vågade yttra någon åsikt. Jag blev osäker på kolleger när det uppdagades att vissa gick till chefen och klagade på sina arbetskamrater.

Resten av det läsåret var ett HELVETE och med ett år kvar till pensionen tog jag ett vikariat på en annan skola. Vilken skillnad! Plötsligt var man värd något utifrån all kunskap och erfarenhet! Jag fick gå med »flaggan i topp« men med djupa ärr i själen efter att ha blivit så ifrågasatt."

Sylvia

 

 

"Jag går snart i pension efter 42 år inom utbildningsväsendet där jag haft många olika typer av tjänster och på olika nivåer. Inget gör mig så bekymrad som att det fria ordet är hotat.

Själv skickade jag ut information till föräldrarna om en metod vi använder på skolan. Då fick jag ett mejl från rektorn att det var opassande att göra det innan ledningsgruppen hade tagit upp frågan.

Trots att jag har många års yrkeserfarenhet och en gedigen fortbildning belönades jag med 0 kronor i löneökning. Detta har jag inte accepterat. Nu processas det.

Det tysta rummet är i linje med att kommande generationer snart inte har ett eget modersmål för att tala, läsa och skriva. Det är ju viktiga verktyg för att utveckla och bevara demokratin.

Själv har jag tidigare anmält en skolchef till högre instans för att han bestraffade mig när jag uttalat mig i en tidning. Han fick smäll på fingrarna och ett halvår senare var han borta."

Laila

 

 

"Min historia börjar när jag hade ett vikariat för en lärare som var deltidssjukskriven. Jag jobbade 80 procent. En elev i min klass hade särskilda behov, vilket jag påtalade. Jag stod mer på föräldrarnas sida än skolans, som jag upplevde utnyttjade dåvarande system med plusjobbare.

Efter halva terminen blev jag gravid och sjukskriven på grund av fruktansvärt illamående. När det gått fyra dagar av sjukskrivningen ringde min rektor och sa att jag blivit förflyttad till ett annat arbetslag, som resurslärare i stället. Det gick inte att ha mig i klassen för jag var borta så mycket.

Rektorn begärde att få läsa mitt sista veckobrev innan jag skickade ut det, något som hon aldrig gjort tidigare. Förutom om läxor, matsedel och veckans planering hade jag skrivit om beslutet att flytta mig och hoppades att det skulle falla väl ut. Rektorn sa att det sista om förflyttningen måste skrivas om, vilket jag gjorde, och skickade ut det. Vid nästa möte med rektorn var hon arg för att jag nämnt förflyttningen alls.

Jag jobbade sedan som resurslärare i ett annat arbetslag men tog hjälp av fackrepresentanter för att påvisa min rätt till den ursprungliga tjänsten. Men facket vågade inte hävda min rätt utan tog ställning för den lärare jag vikarierat för. På grund av den lärarens sjukdomstillstånd och läkarintyg ville man inte driva att jag skulle få tjänsten.

När vikariatstiden var slut fick jag inte förlängning utan arbetsgivaren hävdade arbetsbrist.

Sedan dess har jag inte jobbat som lärare, utan har harvat runt i de arbets-lösas olika instanser och periodvis mått väldigt dåligt. Rektorns nonchalanta och arroganta beteende fick mig att tappa lusten.

När läsåret var slut så blev min rektor förflyttad till en annan skola på grund av samarbetssvårigheter med de andra två rektorerna på den skola där jag jobbade."

Karin

 

 

"»Vem vågar sticka upp?«, frågar Lärarnas tidning. Inte jag längre. För var gång jag läser om tystnaden på våra arbetsplatser känner jag orden jag en gång fick höra: »Akta dig för att bli rättshaverist!«

Tidigare deltog jag med glädje i diskussioner. Folk uppskattade den jag var och det jag skrev. Nu har jag gått i tystnad.

Arbetslösheten kom att följa mig, som jag upplevde det blev jag baktalad. Jag tappade både självkänsla och självförtroende.

Efter att ha lämnat mitt jobb med avgångsvederlag så får jag inga nya jobb längre, inte ens vikariat. När jag enstaka gånger i början fick vikariat fick jag lön som outbildad barnskötare, trots att jag är utbildad lärare och hade lämnat in mina betyg med över 25 års yrkeslivserfarenhet.

Inte ens facket kunde eller ville göra något. Jag blev rädd. Jag har nu fyra förlorade år och kommer aldrig att få full pension, eftersom jag troligen aldrig mer får ett fast arbete.

Sedan en tid har jag en visstidsanställning, men efter den återgår jag till Fas 3 i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin. Kritik tar jag inte upp längre och gömmer mig bakom en signatur. 

»Talande tystnad«

 

 

 

Jag är en intensiv, verbal, entusiastisk och engagerad person med stort rättspatos. De här personlighetsdragen har jag alltid haft glädje av i mitt arbete. Fram till i höstas.

Som ombud för Lärarförbundet reagerade jag över en rad frågetecken som senare blev utropstecken. Det handlade om uteblivna lönesamtal och om uppenbara tveksamheter i placeringen av personal i de olika lönenivåerna med mera. Detta ledde till en konflikt där både jag och min närmaste chef tappade humöret. Det fick katastrofala följder.

Jag blev avstängd från mitt arbete. Jag kallades till ett möte med mina båda chefer, samt personalchefen i kommunen. Vid mötet hade jag min fackliga företrädare med mig, men mot dessa tre chefer stod vi oss slätt.

Trots att jag bad om ursäkt för mitt uppträdande tilldelades jag några veckor senare en skriftlig varning för »olämpligt uppträdande mot chef och kolleger«. Många kolleger reagerade våldsamt och vände sig mot formuleringen »olämpligt beteende mot kolleger«, vilket man ansåg var totalt felaktigt. Inget hände.

I detta läge drabbades jag av djup depression med ångestattacker och sömnsvårigheter. Jag sjukskrevs. Tillbaka på min tjänst kallades jag, tillsammans med min fackliga representant, till ett möte med mina chefer som inleddes med att vi fick lova att inte yppa för någon »utanför detta rum« vad som avhandlades. Därefter fick jag en rad direktiv om hur jag skulle och inte skulle agera på min arbetsplats.

Jag har inte släppt tanken på att gå vidare med mitt ärende. Jag är en duktig lärare, vilket även mina chefer till-
skriver mig. Men, jag är obekväm, jag har för starka åsikter, jag vågar säga ifrån. Hur det blir med den saken i framtiden vet jag däremot inte.

En som (tyvärr) vågade sticka upp

 

 

Av hänsyn till de inblandade har vi ändrat namn och detaljer i berättelserna. /Redaktionen

ur Lärarförbundets Magasin

Lärarnas tidning frågar

Hej! Får vi ställa en fråga?
Vi undrar om du är: