Läs senare

Maria Wiman: Ibland vill vi bara ha en Maj-Lis

av Maria Wiman
06 mar 2020
06 mar 2020

Ibland funderar jag över min egen skolgång. 80-talet i Västerås. Hårt sprayad snedlugg och tuggummi gömt i kinden. Det var fina tider. Extra fint var det när jag fick gå till Maj-Lis. Hon var en rar liten dam med vitt hår i ett rum fullt med fluffiga kuddar och mönstrade gardiner. En gång i veckan fick jag gå till Maj-Lis av skäl, som såhär i efterhand, framstår som minst sagt luddiga.

Någon gång måste min lärare Barbro ha dragit i nödbromsen och signalerat till Maj-Lis att jag behövde hjälp. Hon hade noterat att jag skrev anmärkningsvärt svagt med min blyertspenna och därmed dragit slutsatsen att jag behövde träna upp mina veka fingrar. Sagt och gjort. En timme i veckan fick jag gå till Maj-Lis och knåda lera, dra fingerkrok och klippa med sax i tjockt papper. Ni fattar lyxen va? När de andra satt och tragglade landskapsdjur drog jag till Maj-Lis kuddhörna och lekte med lera. Där satt vi, jag och Maj-Lis, drog fingerkrok och pratade om livet.

Nu är jag själv lärare i 2020-talets Sverige, fortfarande med tuggummi gömt i kinden ibland men snedluggen är borta. Och jag tänker tillbaka på historien med mina svaga fingrar som att den är påhittad, fabulerad i efterhand. Vad fanns det för resurser på 80-talet liksom? Hur hade man råd att ge mig all denna tid för ett problem som på det stora hela är alldeles minimalt?

I världens största lärarenkät, TALIS-studien som presenterades sommaren 2019, uppgav 23 procent av Sveriges lärare, att eleverna inte får det riktade stöd de behöver. Bristen på speciallärare ute i landet är skriande. Lärare sliter sitt hår, vänder och vrider, fejar och donar med en fantasi som går emot naturens lagar för att ge varenda elev vad den behöver. Men ibland vill vi bara ha en Maj-Lis, med kuddar och tid och ett eget rum.

Ibland är det absolut nödvändigt med en Maj-Lis som kan punktmarkera precis där insatsen behövs. Det borde vara en självklarhet att få gnugga matematikens grunder där det finns luckor, att traggla avkodning när lästräningen går trögt eller att få lite extrahjälp när hela världen är ett virrvarr av intryck.

Missförstå mig rätt. Inkludering är toppen och eftersträvansvärt. Men det finns situationer när den enskilde läraren helt enkelt inte räcker till, när listan med anpassningar är så lång att den antar bibliska dimensioner. Då behövs Maj-Lis med kunskap, tålamod och individfokus.

Jag undrar hur gången var, där i Västerås på 80-talet. Skrevs en 11-sidig pedagogisk kartläggning där man inriktade sig på mina svaga fingrar? Utfärdade man ett gediget åtgärdsprogram? Förankrades idén med mina föräldrar? Var mina svaga fingrar prioriterade bland barn med läs-och skrivsvårigheter, eller fanns det plats och tid för alla? Många frågor förblir obesvarade i min historia om Maj-Lis, men klart är att den har satt sina spår. Det händer ibland att jag svär högt över just detta, i synnerhet när jag sliter med att öppna syltburkar. Då kan det osa ordentligt. För om inte ens 80-talets skola kunde bota mina svaga fingrar – hur ska det då gå för dagens vekhandade barn?

Fråga

Blir DU stressad av teknikkrångel i skolan?

ur Lärarförbundets Magasin