Läs senare

När eleverna kan mer än du

LärarlivVissa känner sig ifrågasatta och underlägsna, andra ser elevernas briljerande som en tillgång. Tre lärare berättar om när eleverna sticker ut kunskapsmässigt.

av Kristian Lönner
04 mar 2019
04 mar 2019
Illustration: Emma Hanquist

Elin, lärare i spanska och idrott: Jag måste vara förberedd till tårna

Jag har ganska mycket erfarenhet av det här. Till exempel att jag får frågor som jag inte kan svara på när jag undervisar mina gymnasieelever i spanska. Det är inte mitt modersmål vilket det kan vara för några av eleverna. Då känner jag av det, att jag inte har samma flyt när jag pratar och inte lika stort ordförråd som dem. Jag kanske inte direkt kan översätta ett ord till spanska, då känner jag att jag liksom har ögonen på mig.

Att prata med andra lärare om det här kan vara ganska svårt.

Det kan också vara efter en genomgång av ett grammatiskt moment. Då kan det komma frågor av typen ”skulle det fungera om man tänker så här eller skulle man kunna säga så här?” Det är ju nyfikna frågor men då måste jag tänka efter, jag måste dubbelkolla ­innan jag svarar.

Det som är jobbigt är att jag måste vara förberedd till tårna. Det har blivit mitt sätt att hantera det på. Jag skriver ned på förhand vad jag ska säga. Det är för att jag är rädd att göra fel. Särskilt om jag vet att det finns elever i klassrummet som kan det rätta svaret. Det är en jättejobbig situation. Jag kan också känna att jag inte räcker till och inte kan stimulera eleverna som pratar språket hemma.

Ibland känns det som att man ska vara som en uppslagsbok. Samtidigt är det möjligt att eleverna inte alls tänker på det och man kan ju inte vara expert på allt. Egentligen handlar det mer om att ge eleverna rätt verktyg.

Jag undervisar i idrott och hälsa också. Det är jättestor skillnad mot spanskan. Jag har alltid jobbat med ­ledarskap och stora grupper och jag är mycket tryggare i min roll som idrottslärare. Där tycker jag det är okej att elever steppar fram och visar sin kunskap. Kanske skulle jag kunna använda exakt samma metod i spanskan. Jag ska prova det. Det skulle stärka de duktiga eleverna men jag är rädd att påverka gruppen för mycket. Att de andra eleverna får extremt höga prestationskrav.

Det jag upplever i spanska är att elever kan bli tysta och jag vill verkligen uppmuntra alla att prata. Jag känner att jag skulle gå emot det lite om jag lyfte enskilda elever för mycket. Jag kommer ihåg när jag själv gick på gymnasiet och hade en lärare som hela tiden lyfte fram de bästa. Då blev jag jätteosäker.

Att prata med andra lärare om det här kan vara ganska svårt. Många av språklärarna på skolan där jag jobbar har lärt sig språket under uppväxten ­eller har en partner eller en förälder som pratar språket. De har en annan syn på undervisning. Där blir det samma situation för mig som med eleverna, kraven på en själv höjs ännu mer. Det är lättare att prata med dem som är i samma situation. Då känns det skönt och man hittar strategier tillsammans.

 

Gymnasieläraren Maria: Det är jobbigt med allt googlande

Det är lite speciellt att ha en klass där alla sitter med en dator och kan googla under tiden som man föreläser. Det finns elever som är lite extra om sig och kring sig och som googlar för att få mer kunskap, men också enstaka elever som mer är ute ­efter att sätta dit en. Det har jag varit med om, att elever har lite av en besserwisserattityd.

Ofta är det konkreta faktauppgifter som eleverna googlar. Om vi tänker att jag i psykologin berättar att Maslows behovstrappa har fem steg så googlar någon fram en uppgift om att den också kan ha sex steg. Jag har ingen spetskompetens om Maslows behovstrappa och kan ju inte veta om Maslow vid något tillfälle resonerade om ett sjätte steg. Då får man fråga var informationen kommer ifrån och diskutera källan. Att lyfta källkritik är ett bra sätt att hantera det på.

Sedan är det viktigt att lita på sin egen kompetens men också ha lite själv­distans och kunna erkänna om man har fel. Ibland kan det ju också finnas olika perspektiv och åsikter runt en fråga och då kan det bli en berikande diskussion. Är man däremot oerfaren och saknar självförtroende kan det nog kännas olustigt att bli ifrågasatt med en googling.

Jag tror att eleverna googlar för att de kan, för att hela samhället är googlifierat. Att googla blir också en form av aktivitet i en annars ganska passiv situation för eleverna. Det kan också vara rätt tacksamt för en lärare för det visar att eleven har ett intresse och själv söker kunskap. Det bidrar till en nivåstegring.

Det som är min sämsta kompetens är grammatik. Jag kan hantera det men är inte så bra på att förklara. Då minskar jag gärna på helklassgenomgångar och möter eleverna mer individuellt med de grammatikuppgifter de arbetar med. Det minskar också risken att bli ställd mot väggen inför en hel klass av en elev som googlar eller ifrågasätter något som jag i stunden har svårt att svara på med säkerhet.

 

Lena, lärare 1–3: Jag häpnade inför elevens utläggning

Härom året hade jag en klass i årskurs 3 och vi pratade om världskartan. Jag berättade att man i många länder pratar engelska och en elev frågade varför just engelska. Då svarade en annan elev med en lång utförlig beskrivning av hur England koloniserade världen och han kunde namnen på alla upptäckare.

Den här eleven var väldigt historiskt intresserad och hade lärt sig engelska på egen hand. Jag stod och häpnade och resten av klassen förstod nog bara hälften av det han sa.

Klasskamraterna tycker att det är häftigt, tänk att någon kan så mycket.

Den här historien sticker ut men det kan hända även i andra ämnen, som att vissa elever kan jättemycket om olika svampar. Det är fantastiskt och blir en inspiration för de andra eleverna. Jag upplever inte att det blir konstigt alls. Klasskamraterna tycker det är häftigt, tänk att någon kan så mycket.

Det som kan bli knepigt är om jag vill gå igenom något kort och så kommer någon in och vill gå på djupet och jag ser att andra elever sitter som fråge­tecken. Det känns tråkigt att avbryta någon som är inne i ett flow och som vill visa sin kunskap. I sådana lägen får jag styra av lite snyggt och återgå till det vi skulle göra. Då är det dock viktigt att jag efteråt visar den enskilda eleven att jag sett att hen har en djupare kunskap, och att ge hen möjlighet att visa det i uppgiften vi gör. Det är mitt uppdrag som lärare.

Men jag kan absolut förstå om det också kan kännas svårt för läraren när elever kan mycket mer. Det är ju knepigt i språkämnena och särskilt i de högre årskurserna där eleverna tänker att läraren ska vara allvetande.

Jag tror det är viktigt att vara ödmjuk som lärare. Att man kan vara öppen med att kring det här känner jag mig osäker och vända sig till sina elever och fråga, har ni någon idé runt det här? Vi lärare är inte allvetande, vi måste våga släppa kontrollen och se eleverna som resurser.

Fotnot:

De intervjuade heter egentligen något annat.

ur Lärarförbundets Magasin