Läs senare

”Nu måste det hända något”

Fritidspedagogen Maria Ekeros tycker att hennes yrkesgrupp har prioriterats för lågt under en allt för lång tid.

av Enikö Koch
10 Apr 2018
10 Apr 2018
”Beslutsfattarna är okunniga om fritids. Om de tog sitt ansvar skulle inte svaren i enkäten se ut som de gör. Fritids är inte bara spela spel och äta mellis, vår verksamhet omfattas av läroplanen”, säger Maria Ekeros, fritidspedagog och förstelärare i Nykil. Bild: Staffan Gustavsson

På Nykils skola utanför Linköping är Maria Ekeros förstelärare och ensam fritidspedagog med rätt utbildning. När hon tar del av resultatet av Lärarförbundets undersökning säger hon:

– Det är ju en förkrossande statistik, det är ju inte klokt. Jag blir ledsen av att se att så många av oss har den här erfarenheten.

Maria Ekeros har jobbat på flera skolor i Linköpings kommun med omnejd och har 20 års erfarenhet i yrket. Att känna belastning på grund av att det finns många barn i behov av särskilt stöd har hon själv upplevt.

– Det är jättesvårt att få extra personal för särskilt stöd på fritidshemmet. Då ska det vara något speciellt, som en särskoleintegrerad elev. Men för elever med NPF-problematik får fritidshemmen som regel inga resurser. Och för just de eleverna kan det bli problematiskt med många olika lärmiljöer och stora grupper.

Två av hennes kolleger på Nykils skola är utbildade förskollärare, vilket underlättar i arbetet, men gruppen på över 70 barn är ändå alldeles för stor.

– Det blir många relationer att hålla reda på, även om alla inte är på plats samtidigt.

Lokaler som inte är anpassade och brist på planeringstid är också problem som Maria Ekeros erfarit. Först nu, i samband med försteläraruppdraget, tycker hon att tiden hon har avsatt för planering och utveckling är rimlig. Uppdraget är dock bara på tre år och hälften har redan tickat iväg.

– Jag vill passa på och visa att det går att göra en bra verksamhet med rätt förutsättningar under den här tiden.

Maria Ekeros om utmaningarna i jobbet

Lärare i fritidshem behöver synliggöras mer som yrkesgrupp och prioriteras av politiker och beslutsfattare, tycker Maria Ekeros. Hittills har hon sett för lite av det.

– Vi var inte med i legitimationsreformen, och inte i förstelärarreformen heller. Här i Linköping fick vi först inte vara med i lärarlönelyftet, sedan kom lösningen med de här 20 förstelärartjänsterna. Vi hamnar alltid lite efter.

Att Lärarförbundet nu utvecklar sin politik är hon glad för. Hon anser att frågan om avgiftsfria fritidshem är orealistisk att driva, eftersom huvudmännen inte kommer hitta nog med utbildad personal för att täcka upp. Men i övrigt välkomnar hon de politiska punkterna.

– Äntligen, säger nog många av oss fritidspedagoger. Nu måste det hända någonting. Jag jobbar inte fackligt, men det är viktigt att facket agerar och har på fötterna.

Många vill berätta

Många har hört av sig till oss efter en uppmaning i sociala medier. Här kommer tre av rösterna. Fortsätt gärna mejla och berätta – vi fortsätter bevakningen: eniko.koch@lararnastidning.se

”Det främsta problemet med fritidshemspolitiken är okunskapen hos dem som skall ’rädda’ fritidshemmet. Kunskapen finns redan där, bland pedagogerna – trycket har bara blivit för stort.”

Mattias Henriksson, Hillerstorp, Gnosjö kommun

”Antal barn i gruppen tycker jag är den största arbetsbelastningen. Sen är det såklart bristen på utbildad personal, behov av mer planeringstid, och att rektorer är för dåligt insatta.”

Madelene Eriksson, Bockstensskolan i Varberg.

”Å ena sidan har jag världens roligaste jobb när rätt förutsättningar ges. Å andra sidan hade jag inte valt detta yrke i dag. Detta beror på pressen av dubbla roller, alltför stora barngrupper och känslan av att aldrig riktigt vara i fas.”

Sara Gonegai, Kungälv

ur Lärarförbundets Magasin