Läs senare

Överallt biter folk ihop för att inte verka svaga

av Marcus Larsson
14 Mar 2018
14 Mar 2018
Marcus Larsson är debattör och fackligt aktiv lärare i svenska och SO, Strandskolan i Kungälv.

Vi måste prata om psykisk ohälsa, sägs det. Det är lättare sagt än gjort. Jag har egentligen inte pratat om min sedan väggen för sex år sedan. Ganska lång tid att gå runt och inte berätta för folk att man mår dåligt.

Varför beter man sig så? Ingen går runt med ryggskott så länge utan att berätta om hur smärtan inverkar på möjligheterna att leva ett vanligt liv. Varför är det så skambelagt att må dåligt i själen och i hjärnan men inte att ha ont i ryggen? Kanske för att fysisk sjukdom är saker man oturligt råkar ut för medan psykisk sjukdom anses vara något som drabbar den som är svag. Vem vill vara svag? Inte jag.

Så jag har bitit ihop.

Många som jobbar i skolan biter ihop just nu. Jag träffar kollegor som biter ihop. Medlemmar i mitt fackliga uppdrag som biter ihop. På fester, på sönernas träningar, i affären. Överallt biter folk ihop, livrädda för att de ska uppfattas som svaga. De flesta lyckas. I alla fall ett tag.

Personligen satte jag mig själv i skiten.

Ingen utmattad har en historia som är den andres lik. Men de flesta har en gemensam nämnare: obalans mellan krav och resurser. De flesta som går i väggen gör det för att de under en allt för lång tid levt med för höga krav och för knappa resurser, och bitit ihop.

Personligen satte jag mig själv i skiten. För många olika engagemang och oförmåga att begränsa mig. Jag hoppas att jag lärt mig något där. De flesta har dock inte själva valt obalans mellan krav och resurser. En del har egna barn som behöver massor av stöttning med skolarbetet, eller för att ens ta sig till skolan. Några har gamla och sjuka föräldrar som behöver hjälp. Andra ligger i skilsmässa. Detta samtidigt som de har för mycket att göra på jobbet.

Förr i tiden, innan några organisationsteoretiker med erfarenhet av att organisera löpande bandet på Volvo gjorde om skolan till en fabrik, fanns det större möjlighet att ha mer och mindre produktiva perioder på sitt arbete. Det går inte längre. Varje sekund av en lärares arbetstid är intecknad av arbetsuppgifter. Och för varje år blir det ännu lite stressigare. Kraven lite högre. Resurserna lite mindre. Effektivisering kallas det.

Nej. Vi måste inte prata mer om psykisk ohälsa. Vi vet redan att många mår dåligt. Det vi måste prata om är vad vi kan göra för att fler ska orka ha ett helt vanligt liv där orken går upp och ner samtidigt som de jobbar i förskolan eller skolan. I dag är det svårt. I dag krävs det att du är på topp hela tiden. Och om du inte är på topp, att du biter ihop. Tills det inte går längre.

ur Lärarförbundets Magasin