Läs senare

På spaning efter den roll som flytt

28 mar 2012
På spaning efter den roll som flytt
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Men kom igen Charlotta! säger eleven i åttan trött och tittar lite överseende på mig. Fatta, det är 2012, ingen läser böcker längre.

Jag blir tyst, trots att jag vet vad jag ska svara, trots att jag mycket väl vet vad skönlitteratur kan göra för just den här 15-åriga killen och trots att jag vet att boken på intet sätt är död.

Så nej, det är inte där skon klämmer. Det här handlar om något annat. Det här handlar om känslan av att vara på glid, längre och längre bort från den verklighet eleverna lever i. Och det är just där kommentaren skjuter in sig och försmädligt påpekar:

»Haha! Du vet inget om oss. Du har ingen koll. Du är en rest från en svunnen tid.«

Jag skakar av mig och går vidare. Sjuorna har fått i uppgift att hålla hyllningstal och jag föreslår en elev att tala om Justin Bieber. Hennes svar dröjer och jag hinner tänka: Nej, nej, nej, det har blivit fel igen. Men hon nappar och jag andas ut. För stunden.

Den gnagande oron har fått fäste och jag vet att jag närmar mig ett vägskäl. Tiden är förbi då jag kunde förlita mig på ungdomlig förankring eller surfa på något slags nylärarebehag. Jag har hört tystnaden efter mina försök att skämta och sett förvånade blickar när jag använt nya uttryck — som just passerat bästföredatum.

Jag krisar i min lärarroll. Jag måste hitta en ny och letar febrilt efter en förebild.

Ser kulturtanten som koketterar med sitt tekniska ointresse. Erfar en obehaglig ilning av igenkänning efter en dust med smartboarden och skyndar mig att skaffa en lärarprofil på Facebook. För säkerhets skull startar jag också en blogg som jag sedan glömmer att använda.

Ser kompisläraren, med elevernas mobilnummer i telefonen, ständigt messande och lyssnande på deras problem. Beundrar en stund, men inser att förebilden är farlig för den som är det minsta fåfängt lagd och lätt hamnar i fällan att vilja vara populär.

Vänder mig i stället helt om och ser den strikta och strama, läraren med distans och auktoritet. Superkontrollerande och skrämmande för både elever och kolleger och så långt från behagsjuk man kan komma. Rollen är effektiv, men känns inte rätt för mig och jag börjar inse att utrymmet för personlighet krymper med åren. Inte minst om du har haft den dåliga smaken att födas som kvinna.

Den äldre kvinnliga kollegan uppfattas som hopplöst förvirrad när hon blandar ihop namnen på sina elever medan den yngre manliga som gör detsamma ses som charmig och excentrisk. Ser hur den manliga lärarens rufsiga hår passerar som tecken på genialitet medan den okammade kvinnliga kalufsen signalerar galenskap.

Så vad återstår för mig? Att vara mig själv. Lättare sagt än gjort, både för fjortisar och fyrtioplussare. Kör lite Random. Riskerar Epic Failure.

ur Lärarförbundets Magasin